Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Karl Fredrik Dahlgren. En porträttstudie. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
nils erdmann.
skrifver i kyrkoböcker och har en mängd
af- och tillflyttande gäss, svalor, kråkor etc.,
af hvilka somliga ropa: åt norden, åt
norden! och andra: åt söder, åt söder! och
fordra snabb expedition. Apollos stråle
vågar under allt detta ej lysa in i min
kammare.»
Hans aflöning såsom adjunkt är 66 rdr
b:co, och först när han i september 1824
befordras till komminister, får han det mera
sorgfritt. Dahlgrens komministertjänst i
Ladugårdslands församling hade ej någon
fäst lön, denna bestod i gåfvor, och
alldenstund hans församlingsbor ej hörde till
de rike, ägde hans vän Thomander
verkligen skäl att skrifva: »Så ha vi då
upplefvat den dag, då Mollberg skulle bli
komminister! Lycka till din frivilliga
fattigdom! Måtte blott icke hafren åt din
pegas bli så knapp, att du tröttkör på
vägen- till den olymp, du söker!» Han ber
äfven att få läsa någon af hans
predikningar. »Jag har god lust att se, huru
Mollberg beter sig med kammarduken under
hakan, eller om han har mera af den rena
lutherska läran i hufvudet, än det bekanta:
Wer nicht liebt Wein, Weib und Gesang!»
Och tid har han för allt, för
inventeringar i tjänsten, för inträdespredikningar,
för bosättning och umgänge. Hela staden
galopperar han rundt för att skaffa möbler,
än borta i ett klädstånd, än i ett magasin.
Han uppträder såsom »taleman» i
frimurarelogen, han skrifver en massa verser vid
guldbröllop och dylikt, »till Flemming, till
De la Gardie, till kungen, till kronprinsen»,
eller »till Karolina med de vackra blå
ögonen»; eller han dricker punsch vid otaliga
supéer, rättar ett korrektur på skalden
Vitalis’ verk och grälar i sina rum med
folket, som reparerar.
Och midt under dessa mer eller
mindre allvarliga bestyr glömmer han ej att
skämta, tömma sitt glas och dikta. Han
sitter »på Hamburgerkällaren», skrifver han
till Thomander, och håller med stadig hand
bägaren, som är rågad. Tillsammans med
några vänner inrättar han en orden, hvilken
genom sitt namn, det »bellmanska
sällskapet», uttrycker sin tendens: att sjunga och
pokulera. »Meningen är», säger han, »att
på ett lefvande och gladt sätt, under
pokalernas tömmande, uppkalla minnet af de
tider, då en Movitz, Ulla och Vingmark
med stora peruken lefde efter den art,
Fredman besjunger.» Presidenten Per
Westerstrand uppträder såsom Movitz,
bell-manssångaren Raab är nymfen Ulla
Vinblad, och Dahlgren, som öfvergifvit sitt
gamla namn, Mollberg, hvilket däremot
antagits af aktören Lars Hjortsberg, kallas
»magister Gåse, sällskapets sekreterare».
Här håller han tal och lustiga små
predikningar och uppläser, som han gjort redan
i Gröna rutan, en och annan parodisk
bellmansimitation.
Eller ock gör han ett besök i
lärostaden vid Fyris, där »ett evinnerligt
drickande och bröder till höger och vänster»
hjälpa honom att trösta sig öfver
»småkrä-mareandan». Eller ock gör han en utflykt
till Skultuna i Västmanland, där en af hans
många vänner, fru Nyberg, »Euphrosyne»,
hvilken gjort hans bekantskap 1821, bjuder
honom på landtlif, jakt, fiske och punsch.
Han sprider en sådan glädje, tack vare sin
munterhet, att han, då han ånyo
återvänder till Stockholm, kvarlämnar ett i hög
grad kärt och dyrt minne. »Under hans
vistande här», skrifver Euphosyne, »har jag
haft så roligt, att ali lektyr fått hvila. Nu
däremot är det en verklig saknad att mista
den glade Dahlgren, som man allt mer och
mer lär att värdera. Han är en af de
mest trefliga människor att lefva
tillsammans med.»
Dessutom har hans lifliga fantasi ingen
ro; han skrifver och låter trycka arbete
efter arbete. Först äger han bolagsmän
1821, i Opoetisk kalender, vinter- och
sommarhäftet. Men snart är han så
förvissad om sin publiks ynnest, att han både
författar och utgifver sina böcker. »Med
i:sta maj ämnar jag taga lyran i hand och
anställa en parforcejakt på de nio. Mycket
vimlar i min hjärna», säger han till
Thomander 1824. Tre dagar före jul
publicerar han Babels torn, och åtta dagar
därefter är hela upplagan slutsåld. Där finnas
några täcka och intagande poem, en
lekande humoresk, »Marcheroute för våren»,
den Thorildska monologen och skildringen
af en kamp, som försiggått mellan böckerna
i hr Wiborgs boklåda. Wiborg var under
denna tid Stockholms-postens förläggare;
skämtet var äfven mer riktadt mot bladet,
än mot förläggaren. Slagsmålet, som är
tillstäldt af Postens chef, Anders
Lindeberg, slutar med, att hr Lindeberg erhåller
en nosgrimma, inpackas i en lår och bäres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
