Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Karl Fredrik Dahlgren. En porträttstudie. Af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
NILS ERDMANN.
Men — säger han träffande — »när den
poetiska champagnen tryter, slår han i
svagdricka; värden ger hällre, hvad han i
brådskan har till hands, än låter gästerna vänta.»
Men gästerna voro icke så noga som
Palmblad. Större delen var mer van vid
svagdricka än champagne och kunde i de
af Dahlgren skildrade karaktererna återfinna
sin egen kälkborgerliga värld. Ty hvad
äro dessa bellmanska vagabonder, som han
beskrifver, annat än ganska typiska
kälkborgare från 2 0-talet? Hvad äro hans
präster, annat än samma släkt, och hvad låter
han sin humor upptäcka i naturen, annat
än paralleler och personnager ur samma
omgifning? Dock kan han äfven höja sig
ur sitt grus, upp i skyn, och då svingar
han omkring, jublande som en lärka. Hans
sångmö är denna lärkas mest älskade vän.
»Hon prisar vårens flydda blomsterdag,
besjunger molnens guld och vindens fläktar
och solens glans och rosornas behag,
kring hvilkas kalkar lätta fjäriln jäktar,
och nordbons hjärta höjes vid hvart slag.»
Trots alla sina värf i prästeståndet och
kyrkan, som fullmäktig i Riksens ständers
riksgäldskontor m. m., ägde han ännu tid
för vännerna och för skämtet. Han stiftar
i januari 1832 »den prosaico-poetiska
nykterhetsföreningen» ; han tjänstgör vid Par
Brikolls sammanträden som ordensskald
och ser ännu så långt fram, som 1839, det
»aganippiska sällskapet» roa sig i hans
hem. Och dock lider han i hemlighet
ohyggliga kval. Kort efter sitt giftermål
angripes han af kräfta, en sjukdom, som
årligen tilltager i styrka. Han bär den i
största hemlighet, hjältemodigt och tyst,
utan att med ett ord oroa sin familj. Han
skrifver såsom förut, han arbetar och är
glad — det är endast i ensamheten,
svårmodet kommer på honom. Han kan icke
häller dölja det i bref till sina väninnor.
Redan under december 1835 säger han,
att han mer och mer närmar sig till sin
graf. Den 17 januari 1839 skrifver han
i ett bref till Hedda Hammarsköld följande:
»I år fyller jag 48 år, och det med grå
hår i hufvudet, rätt nu flere än blonda,
och en kropp, som icke är stark och kanske
står döden nära nog. Det enda, som
något upprätthåller rucklet, är min själ, som
ännu ej dukat under; men — det kommer
väl ock en dag, då hon tappar sitt
cou-rage. Jag har ali möjlig huslig lycka, utom
hus kan jag ej häller klaga. Min bok har
gått bra i afsättningsväg, som kan hjälpa
Sofie till en och annan klädning och
neg-ligée, och som biktfader åt Emilie
Högqvist har jag dessa dar af henne inkasserat
en hundra rdr riksgäld för hennes systers
jordfästning, som var hederligt. Blir jag
ledsen, går jag till min harpospelerska,
Emilie Holmberg, som då spelar upp för
mig på sitt fortepiano, och hjälper ej det,
tar jag mig ett glas punsch hos Davidson.
Jag har annars mycket dragit mig ur
världen, undviker så mycket jag kan kalaser
och supéer och allt dobbel.» Och 1843
får han det rådet af Euphrosyne, att »vara
frisk och glad och inte ha så sorgliga
aningar som i ditt sista bref.»
Man finner äfven i flere af hans poem
dessa aningar, denna melankoli, som
tillväxer med hans sjukdom. Så t. ex.
kväder han år 1840:
»Ja, när plågan på sin bädd oss sträcker
hvad är mänskan då med ali sin kraft?
Ingen njutning mer vår känsla väcker,
dödt är minnet för den fröjd vi haft.
Fåfängt kärlek, fåfängt vänskap säger:
gläds för stunden och förgät ditt kval!
Ack, det sjuka hjärtat mer ej äger
mellan fröjd och smärta något val.»
Ändtligen under året 1844 aflider han
en vårnatt, stark ända in i döden.
Dahlgren var mycket enkel, godhjärtad
och vänfast. Nöjd med sin i det hela
obetydliga plats, ville han icke lämna den för
en bättre och mera gifvande. Ärelystnad
och högmod kunde han icke tåla; alla, som
kände till honom, prisade honom varmt,
och själf sade han sig äga »en själfsvåldig
oordning, lättretlighet, ett öppet sinne, som
man ville kalla lättsinnighet, men som jag
tror ej är det i grunden. Dock, mellan
allt detta framskymtar ett hjärta, som vill
älska allt älskvärdt, aldrig med vett och
vilja såra någon, gråta med de sorgsne och
skratta med de glade».*
Nils Erdmann.
* Som källor hafva förnämligast användts:
Dahlgrens bref och handskrifter, Askelöfs och
Hammarskölds brefväxlingar, Manhemsförbundets och Gröna
rutans m. fl. handlingar på Kongl. Biblioteket i
Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
