Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konst. Pehr Hasselberg. Med 12 bilder. Af Karl Wåhlin - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
karl wåhlin.
Dynamiten. Dekorativ grupp af Pehr Hasselberg. I Furstenbergska galleriet i Göteborg.
Efter fotografi af Aron Jonason.
den svenska konstnärskolonien i Paris. Han
hämtades en afton, sedan han utställt
»Snöklockan» på Salongen, till det kafé, där
kamratkretsen brukade samlas, och stiftade
där bekantskap med de unga svenskar, som
då i Paris höllo på att göra sin konstnärliga
karrier och bygga luftslott om huru
konstförhållandena i Sverige skulle förändras till
det bättre. De så vidt jag vet tidigaste af
Hasselbergs porträttarbeten äro vittnesbörd
om vänskapsförbindelser, som här knötos.
Det är bysten af Ernst Josephson och
reliefen af Axel Borg, båda i de porträtterade
föremålens ägo. Josephsons byst är i sin
omedelbara force, med sitt uttryck af jäsande
kraft och stark vilja ett psykologiskt
konstverk, som både förträffligt skildrar föremålet
och ger en typ af en samtida, tappert
framstormande, manlig och rebellisk artistsjäl.
I Göteborg, där Hasselbergs statykonst
hade funnit många vänner, blef han äfven
snart känd och erkänd såsom den
framstående porträttören. Han fick där utföra
porträttbyster af grosshandlaren Mårten
Wærn (i brons) och hans husfru (i
marmor) af herr och fru. Furstenberg (i
marmor), af redaktör S. A. Hedlund (i
Göteborgs museum, i brons) och af
kammarherre M. Lagerberg (i brons). Bland
dessa byster är fru Fürstenbergs den, som
lifligast inpräglat sig i mitt minne genom
sin lugna och behagliga värdighet.
II.
I början af 1885, då Hasselberg
befann sig i Göteborg, insjuknade han så
allvarsamt, att man hyste de största
farhågor för hans lif, och fastän hans
befinnande småningom förbättrades, voro likväl
läkarne af den åsikten, att hans lidande
var obotligt och att det snart skulle föra
honom i grafven. Hasselberg tog
underrättelsen härom med den lugna resignation,
som var honom egen i alla saker, som
an-gingo honom själf, men om också hans
kropp var bräcklig och bruten, så var
likväl den konstnärliga skaparhågen större än
någonsin. Han hade en älsklingsidé, som
han tyckte sig ej kunna lämna outförd,
och han önskade därför få veta, huru lång
tid han kunde räkna på, om han iakttog
ali den försiktighet, som hans befinnande
kräfde. Då svaret blef, att han under
gynnsamma omständigheter ännu kunde lefva
cirka 15 månader, var hans första tanke
denna: 15 månader — på denna tid
hinner jag ju att fullborda -»Farfadern». Han
reste till Paris på hösten 1885, och på
Konstnärsförbundets utställning stod
följande året den stora gruppen »Farfadern»
såsom utställningens förnämsta prydnad.
Den gamle har suttit och lekt med
pilten i sitt knä, till dess att den lille
plötsligt fallit i ett barns djupa och sunda sömn.
Men äfven sofvande är han farfars fröjd
och fägnad, och därför har farfar behållit
honom i sitt famntag till dess att hans
eget gamla hufvud börjat blifva tungt och
han insomnat med barnet i sitt knä, böjd
öfver detsamma; båda sofva de efter glam
och lek, den gamle, öfver hvars hufvud
nattens och dödens skuggor snart skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
