Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Litteratur. Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key
- I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde kännetecknas som det rikaste, mest
fulltonande uttrycket af sin tids’ kultur,
sammansmält med vårt folks nationalkänsla.
Men om främlingen ville veta, i fall
Sverge icke ägt någon diktare, som med
bevingade steg gått före tiden, som
upprört den med djupa frågor, som siat om
framtiden med gränslöst hopp — då stode
vi stumma, om vi ej kunde svara:
Almqvist.
Om främlingen vidare sporde: hvilka
af edra nu lefvande diktare äro
representativa för de andliga strömningarne vid
sekelslutet? skulle vi nämna än den ene,
än den andre bland våra yngre diktare
såsom uttryck för en eller annan sida af
tidens lif. Som dess mest mångsidige
representant blefve otvifvelaktigt Strindberg
framhållen. Den tillfrågade skulle troligen
ej underlåta att påpeka de djupa likheter
ej mindre än olikheter, som finnas mellan
Strindberg och Almqvist, hvarigenom en
jämförande studie öfver dessa båda diktare
borde bli utomordentligt intressant. Men
om främlingen därefter fortsatte: ni menar
då, att Strindberg är den af edra moderna
författare, som gifver det rikaste uttrycket
åt hela det nu i sekelslutet frambrytande
nya tidsmedvetandet? — då skulle — i
fall jag vore den tillfrågade, — svaret
lyda: nej, söker ni uttryck icke blott för
det varande, utan äfven för det vardande —
då är nog fortfarande den för hundra
år sedan födde Almqvist vår modernaste
diktare.
Ett sådant påstående kräfver bevis, och
det är dessa jag här i någon mån vill
söka lämna. En psykologisk och litterär
karakteristik, grundad på Almqvists
lifsförhållanden och vittra verk, är däremot icke
afsikten.
I.
För dem, som möjligen äro obekanta
med Almqvists öden, äro kanske några
ögonblicksbilder ur hans lif önskvärda.
Vi se då, i århundradets första tiotal,
ett med bokhyllor och blommor fylldt
arbetsrum, där en blid, silfverhårig gubbe
med stolthet iakttager en djupögd gosse,
som försjunkit i hans böcker och
manuskript. Gubben är bibliotekarien Gjörwell,
som drömmer, att dottersonen, den lille
»Ludvic», skall fortsätta det historiska
sarnlarvärf, åt hvilket morfadern troget
ägnat sitt lif.
På tjugutalet träda vi in i en
bondstuga i Värmland. Vi finna där ett ungt
nygift par. Hustrun spinner vid brasan,
mannen, nyss inkommen från jordbruksarbetet,
sysslar med pennan eller boken.
Han är »dannemannen Love Carlsson»,
flydd från konventionalismen till naturen,
för att sålunda »utbilda lifvet i en enda
stråt».
Under trettitalet se vi samme man som
ledare för Sveriges reformläroverk,
Stockholms nya elementarskola, omgifven af
en lärjungeskara, som under hans geniala,
mänskliga uppfostringsmetod för första
gången erfar, att man kan vara lycklig i en
skola, att en lärare kan fylla dess salar
med underbara syner och själen med stora
tankar. Denne lärare var rektor C. J. L.
Almqvist, uppburen ej blott som den
utmärkte skolmannen, utan äfven som den
på höjden af produktionskraft varande
snillrike diktaren, i hög grad åtnjutande sina
samtidas beundran och förtroende.
Under fyrtitalet finna vi samme man,
tvungen att taga afsked från sitt rektorat,
arbetande med pennan i Aftonbladet, som
dess främste man näst L. J. Hierta. Men
icke blott som publicist, utan genom
skönlitterär massproduktion, genom allt slags
kraftödande arbete — kartritning, notskrifning,
korrekturläsning, renskrifning — söker
han uppehälle för sig, hustru, son och dotter.
Svenska akademien synes icke äga
kännedom om denna kamp för tillvaron. Men
en biskop sade slutligen kung Oskar, att
Sverges största snille icke borde svälta
ihjäl, hvarpå följde en — regementspastorsutnämning.
I århundradets midt — i juni 1851 —
se vi en fiskarbåt i Öresund, under en
storm, så stark, att det röda seglet ofta
försvinner mellan de upprörda vågorna. I
båten sitter en blek, skälfvande man, stadd
på flykt från sitt land, en man, hvars namn
då var på allas läppar, oftast med elak
skadeglädje, som »förfalskaren och
giftmördaren Almqvist».
I Amerikas storstäder som i dess
skogar, vid Niagara som på Gettysburgs
slagfält, under ett allfrestande emigrantlif irrar
pastor Gustavi omkring. Men vid
1860-talets midt kommer en gammal man till
Bremen. Stilla och lättnöjd lefver han där,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0461.html
