Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Litteratur. Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key
- I
- II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sysslande med sina böcker och papper, en
hvithårig ensam gubbe, som, då han
sjuknar, sändes till ett allmänt hospital, där
han antecknas såsom professor Westermann,
och hvarifrån han som död föres till
fattigkyrkogården.
Underbara motsatser! Och dock
finnes det, från den lille Ludvic, som redan
grubblade på lifvets och dödens gåtor,
till den grånade åldringen, en temperamentets
enhet, så obruten, att det är denna
enhet, hvilken — hur paradoxalt detta låter
— gör Almqvists lif till endast fraktioner.
II.
Ingen svensk diktare har mera
mångsidigt belyst och förklarat sitt eget
temperament, sitt sätt att dikta, sina tankar
om konsten, än Almqvist. Han har gjort det
dels genom särskilda afhandlingar, dels
genom de samtal, som föras på jaktslottet i
Nerike, där hofmarskalken Hugo Löwenstjerna
kring sig samlar sin ungdomsskara
och den underlige grannen från Råbäcken,
Rikard Furumo, hvilken läser upp de
dikter, som tillsammans bilda Törnrosens bok,
dikter dem Rikard under samtal med sina
åhörare äfven utlägger.[1]
Almqvists medvetna sträfvan inom
konsten är att upphäfva alla bestämda former
för de olika diktslagen, epos, lyrik eller
drama; att finna nya, för hvar dikt
alldeles egna uttryckssätt. Han har sålunda
lyrik utan rim eller meter, stämningsdikter
på prosa, dramer, där känslans, icke
handlingens utveckling är det väsentliga. Han
söker en stil, som ständigt skall växla,
emedan den bör modulera sig efter hvarje nytt
ämnes egen ton. Ju mer stil och ämne
sålunda blifvit ett, dess mer äkta är
konstverket, och det bästa bevis på, att detta
fått sin säregna, karakteristiska daning är
dess oöfversättlighet. Den som en fin doft
utbredda stämningen, detta är det betydelsefulla,
icke om dikten äger lokal- eller
tidsfärg, om den följer lagarne för lyrik eller
dramatik. Den äkte konstnären erhåller
den äkta skönheten som en gåfva: en
gudomlig blixt träffar den utvalde, och han
lyder. Så blir hans skapande sann konst;
annars är det endast en onaturlig kopia af en,
möjligen i hvar enskildhet riktigt
återgifven, verklighet. Lifvet är ingifvelsens
innehåll. Den, som ser djupt in i tillvaron,
ser denna i så ädel gestalt, att den
öfvergår allt konstmakeri. Intet i naturen är
lågt, intet högt i och för sig, i fall det ses
från den artistiska horisonten. Konsten
ger den högsta uppenbarelsen af lifvet, ja
den enda fullt uppriktiga. Men ser man
ej det hemlighetsfulla, underbara i lifvet,
då blir konsten lumpen, en falsk realism.
Ser man icke naturen, då faller man in i
konventionela beteckningar, konstlade
symboler, en falsk idealism. Konstnären skall
akta sig att bringa sin skaparedrift in
under reflektionen, bör ej arbeta med
något mål, endast själf vara ädel; då
kommer hans konst att bäras af ädel ingifvelse.
Konstnären är själfva motsägelsen: han är
planlös — dock går allt väl ihop, och ju
mer han lämnar sig åt ingifvelsen, dess
mer helt skall han förnimma skapandets
sällhet. I sin lilla, djupt personliga dikt
Skaldens natt har Almqvist uttalat hvad
han innerst känt som det konstnärliga
idealet. Han skildrar, hur han i stor ångest
[1] Törnrosens bok, vår svenska Decamerone,
började — ehuru delvis skrifven förut — 1832 att
utgifvas i den äldre duodesupplagan, som utgör
14 delar; sedan utgafs imperialupplagan i tre delar.
De båda upplagorna innehålla emellertid till det
mesta olika arbeten. I dem äro sammanförda
romaner och noveller, lyriska, episka och dramatiska
dikter, religiösa och ästetiska afhandlingar samt
musikaliska kompositioner. Denna bok; den 1821
skrifna, men först 1839 utkomna Amorina; den
1845 utkomna Monografien, hvilken, jämte ypperliga
afhandlingar, innehåller en del af svaromålen till
Upsala domkapitel (dit Almqvist 1842 kallats att
ansvara för sina religiösa och etiska kätterier i
Marjam och Det går an); romanen Tre fruar i Småland
och några blad här och där i de öfriga arbetena —
detta är hvad man måste taga kännedom om, i fall
man vill tränga till medelpunkten af Almqvists
diktning och idéer. Den hittills fullständigaste
bibliografien öfver hans verk finnes i Almqvistiana, ett
bibliografiskt arbete af J. A. Almquist, som utkom
1892. Almqvists arbeten torde uppgå till omkring
150, och därtill komma en stor mängd artiklar i
Aftonbladet o. a. I den af Lysander utgifna
upplagan af Valda skrifter saknas några af de för
Almqvists åsikter mest kännetecknande arbetena, men
alla de ur konstnärlig synpunkt mest betydelsefulla
äro medtagna.
Det vore önskligt, att en ny upplaga af
Almqvist kunde göra honom verkligt tillgänglig för
svenska folket. Men denna upplaga måste redigeras
utan pietet för de föråldrade härledningsfantasier
och andra longörer, med hvilka äfven hans bättre
arbeten stundom tyngas. Och den borde ordnas så,
att man i sinsemellan oberoende häften
sammanförde noveller i ett, folklifsbilder i ett annat,
ästetiska uppsatser i ett tredje, sociala uppsatser i ett
fjärde o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0462.html
