Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vanmakt under nattens mörker hörde
en röst, som sade: »Välj! — Vill du
vara stark, så välj den starkes lott, hvilken
är kamp och ingen ro. Med allt skall du
hafva att strida: ingenting utom dig på
jorden skall du finna i lag, utan ständigt
skall du vilja fäkta däremot. — — Men
vill du vara ett lamm, så kom till mig.
Då skall du hafva frid, oskuld och ro hos
mig i mitt rum. Jag skall omsluta dig,
och du skall icke dragas af söndringen,
ej slitas af eländets verk. — — Herre!
svarade min själ och sjönk tillsammans —
kunde jag få vara ett lamm som du säger.
— — Då öfvergaf jag i mitt sinne allt,
och jag sade: Allt må vara och göra huru
det vill.» Och samma röst sade honom
vidare: »Ihågkom blott att stå på intet
och att stödja dig vid intet. Då skall
intet röra dig, och du själf skall äga intet;
men du skall få makt med allt. Du skall
ej få makt till att äga det, ty du skall
intet besitta och på intet stå. Men du skall
få den bästa af all makt, som är att leka.
Vid dessa svar sjönk mitt hufvud in i en
ljusgul sky, och jag förlorade universum.
Men när jag vaknade och steg upp, var
jag glad. Konsten vaknade då ny inom mig,
och i hvit fägring såg jag den täcka. Dött
hade nu döden, och endast lifvet lefde
för mig. Jag hörde åskan stiga på
molnen, och det förskräckta himlahvalfvet
bredde sina vingar darrande öfver jorden. Men
jag log och sade: Ljungelden är vacker.
Regnet forsade i störtskurar öfver landet,
allt föll, smälte och fördränktes. Jag blef
icke våt. Stormar ilade genom skog och
äng, djuren flydde, och människorna frösö
i märg och ben. Min hand var varm, och
jag målade. Blommor såg jag knoppas,
blommor såg jag vissna. Jag målade. Barn
såg jag uppväxa till gossar och flickor.
Flickorna såg jag blomstra upp till
kvinnor, sköna som lifvets rosor: jag såg dem
sedan åldras, jag såg dem vissna och
förgå. Gossarne såg jag blifva män, jag hörde
dem tala klokt och skarpt, jag såg dem
sedan åldras, såg dem blekna och gråna.
Men jag fortfor att vara den jag är och
varit: intet. Jag målar blott.»
Almqvist målade dock icke alltid
oreflekteradt. Hans mest geniala skapelser äro
visserligen födda omedelbart ur hans rikt
uppfinnande på samma gång som djupt
inträngande fantasi. Gestalter som Rainido
Marinesco, som Tintomara och många andra,
äro barn af intuition allenast, och
reflexionen skulle här verkat endast störande. Ur
väsendets djup väller äfven den rika
egendomlighet i stilen, som hänrycker äfven i
de svagare af hans arbeten. Men, för att
blott taga ett par exempel, med en
afsiktlig och medveten konst har han i
Drottningens juvelsmycke blandat den
ypperliga färgen från Gustaf III:s tid och brukat
den som bakgrund till sin Tintomara.
Omsorgsfullt studerad är den utsökt fina
kvinnliga brefstilen i novellen Araminta
May och i Amalia Hillner, lika väl som
medveten konst gifvit skogsdjupens gröna
dager och den frän jägarhorn tonande
sagoklangen åt Arthurs jakt och svept den
svala svenska sommarluften kring
folklifsbilderna. Men konsten hos Almqvist ter
sig som en lycklig slump, bland annat
därför, att man mellan de stunder, då han var
»i rubinlynne» och ädelstenar droppade
från hans penna, eller de stunder, då han
med utsökt omsorg slipar och infattar
dessa ädelstenar, nödgas följa honom långa
stycken, där han endast öfversållat sina ark
med skrifsand. Det var icke blott
nödvändigheten att skrifva för brödet, som
hindrade Almqvist att nå den
genombildade konstnärligheten. Samma
temperamentets egendomlighet, hvilken gjorde, att
Almqvist aldrig blef en enhetlig karakter,
låg också i vägen för hans uppnående af ett
helt konstnärsskap, nämligen den
obetingade tron på intuitionen. »Så jag målar, ty
så roar mig att måla» — detta var
Almqvists innersta princip, när han diktade,
som när han handlade. Men intuitionen
ensam har sällan skapat fullödiga värden,
vare sig i konsten eller lifvet.
Hvar och en, som är förtrogen med
sekelslutets nya romantik, inser genast de
många beröringspunkterna mellan denna
och Almqvists här ofvan, ur hans egna
yttranden sammanställda, åsikter om konsten.
Almqvist skulle ju tyckas i teorien vara
en motståndare till den moderna
symbolismens medvetna sträfvan och outtröttliga
arbete för att fullkomna framställningens
konst. Men när Almqvist, medvetet eller
omedvetet, söker nå en viss verkan, då är
det den nutida symbolismens medel han
brukar. För att endast nämna några
exempel, söker han som Maeterlinck genom
enformiga upprepanden och långa pauser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
