Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Litteratur. Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hoppet att, i det sjuka, djupast inne finna
något nytt »hälsans evangelium». Han
tillämpade yttrandet, att den, som gräfver ett
stycke ned i jorden, finner endast ett svart
hål; den, som gräfver djupare, finner
himlen. Romantiken, såväl i seklets början
som nu i dess slut, lockas af det
underbara, framför allt emedan det för bort
från verkligheten. Almqvist går genom det
underbara, för att nå fram till ett djupare
förstående af verkligheten.
Det, som förbinder Almqvist med
romantiken är, utom det nyss antydda
psykologiska djupet, den starka
individualismen, på samma gång som den panteistiska
riktningen af hans lifsåskådning. Nutiden
söker medvetet, hvad man i århundradets
början halfvaken försökte: att genombryta
gränserna mellan kropp och själ, mellan
lif och död, mellan sinne och ande,
mellan sinnena inbördes, mellan mänskligt och
djuriskt, mellan det normala och abnorma,
mellan de hedniska och kristliga
lifsåskådningarne. Mot en ny lifsåskådning, som
man redan kallat monismens, trånar det
af dualismen plågade tidsmedvetandet; från
trånaden efter en enhetlig världsförklaring
härleder sig tidsandans nyvaknade hat mot
specialisering och analys, dess kärlek till
syntesen, helhetsåskådningen. Det är den
lidelsefulla styrkan, den obrutna
följdriktigheten i Almqvists sträfvan att nå fram till
monismen, hvilka göra honom till vår
modernaste diktare. Denna sträfvan är
hjärtat i Törnrosens bok, i hvilken Almqvist
ville »spegla hela världen», och som
därför enligt honom själf på en gång är »ton,
färg, doft, gråt, löje, poesi, religion, filosofi».
Och i den mån, som Almqvist verkligen
lyckats att flytta in lifvet helt i sin dikt, att
finna enheten i mångfalden och
mångfalden i enheten, har han nått upp till de
verkligt store diktarnes höjd, för hvilka
sträfvan att nå en helhetsåskådning, och
därigenom utplånandet af alla skarpa
gränsskillnader mellan de olika lifsområdena,
alltid är det kännetecknande. Men
Almqvist ägde i sitt väsens djup den dualism
han bekämpade, och denna hindrade
honom att någonsin fullt lyckas i sin
helhetssträfvan.
Almqvist hade genomgått en till
vansinne eller själfmord gränsande strid med
dualismen i sitt eget inre, hvilken han
tillskref sin födelse i ett äktenskap, som
var ett af dem, han senare kallar oäkta:
ett där all sympati saknades mellan
makarne. Modern, som han djupt älskat och
— då hon dog i hans trettonde år — djupt
saknade, skildrar han som en len,
naturälskande sonderling, som drömde med
Rousseau i alla tysta skogar. Fadern,
krigskommissarien Almqvist, var den
praktiska nyttans, det skarpa förståndets man,
och dessa ej genom kärlek sammansmälta
motsatser gingo i arf till sonen. Han
behärskades ömsom af hvad han kallar
den fäderneärfda »kamrerarsjäien», ömsom
af den möderneärfda skaldesjälen. Denna
så personligt erfarna dualism skärpte hans
känslighet för hela den honom
omgifvande dualismen, i naturen, i samhället,
i kristendomen, där han tidigt mötte »den
förfärande Kristus», som med krafvet allt
eller intet stod obevekligt stilla, spärrande
hans väg till fri, full lifsnjutning, fri, full
individuel utveckling. Slutligen blef
Almqvist färdig med omdaningen af sina
begrepp om Gud och Kristus så, som han
behöfde dem för sin religiösa känsla lika
väl som sina personliga frihetskraf. Han
lyckades slita en flik af hvad han kallar
världstrasan att därmed förbinda sina sår.
Denna flik är den omedelbara andakten.
Genom den räddar han åt sig »ett lif
öfver frågornas lif». Detta lif är ren kärlek.
»Den frågar icke, den är».
Men striden, som för honom länge
borttog solens glans och sommarens grönska,
hade väckt hans fasa för mörka, okända
djup i hans eget väsen, på samma gång
som den gjort honom medveten om, att
inspirationen och brottet i naturens dunkla
urgrund sammanslingrat sina rötter; att i
snillets spår går dess »hemskt liknande
spöke, den hvitklädde nattvandraren
galenskapen». Det är styrkan i detta
medvetande, som ger den moderna prägeln och
den vilda kraften åt den ungdomsbok,
hvilken alltid förblef hans käraste verk,
Amorina. Denna bok är på en gång hans
Werther, i hvilken han likt Göthe diktar
slut på ett genomgånget utvecklingsskede,
och ett kaos, som innehåller mycket af det
stoff han sedan dikteriskt utformar. Hvad
han först och främst genom Amorina vill
uttala, det är den iakttagelse, som nu är
en allmän sanning, att brott ofta äro ärfda
eller genom fysiska rubbningar ådragna
själiska sjukdomar. Amorina är så föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
