Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Litteratur. Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key
- III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kränka sitt väsens djupaste håg, »att bryta
sönder sin karakters första stråt». Syndafallet
i världen, genom hvilket tillvaron är
söndersliten, var att reflexionen dödade
omedelbarheten, att konventionalismen störde
instinkten. I den lilla dikt, Skönhetens
tårar, som Almqvist anser innesluta alla
sina andra, låter han en fräck jätte genom
världsrymden förfölja en flyende nymf;
jättens hårda hand sårar nymfens panna, en
bloddroppe flyter samman med hennes ögas
tår, och denna droppe, som icke helt och
hållet kunde stiga, tyngd som den var af
det dunkla blodet, men icke heller falla,
lyft som den var af det klara vattnet,
hänger ännu sväfvande i rymden, och
»Denna tår är världen, hvari du bor, min vän».
Försoning för den sålunda i själfva lifvets
grund rotade dualistiska splittringen,
eller omvändelsen från jordiskt till
himmelskt sinne, den sker genom att varda
som barn igen. De vuxne skola lära glömma;
alla de genom reflexionen splittrade
topparne af deras detaljkunskaps innehåll böra
smältas ned, så att deras bildning erhåller
helhet, enhet, kraft, obruten åskådning.
Spetsarne jämnas, men massan af deras
innehåll blir kvar, som »instinkt för andra
gången». Sådan är, enligt Almqvist, en
äkta mänsklig bildning. Vissheten att själf
äga denna andra natur, att från splittringens
och tankens oro hafva hunnit till
den hela åskådningens frid — denna var
hans innersta kraftkälla. Den hjälpte
honom att »bära slafbördor och skratta»;
den var hans följeslagare i landsflykten,
hans tröst i lidandet. Med obruten
följdriktighet byggde han sin subjektiva
rättsuppfattning på denna sin mystiska
enhetskänsla med gudomligheten, den
helhetsförnimmelse, som hos honom var »icke blott
ett tänkesätt, utan en eld».
Det är den fulla följdriktigheten, den
hänsynslösa tillämpningen af denna ena
grundtanke, som mer än något annat gör
honom till vår eller snarare nästa
århundrades samtida. Liksom Tolstoy på
många punkter står nära anarkismens
samhällsuppfattning, finner man i Almqvists
religiösa afhandlingar (Hälsans evangelium,
Lifvets hjälp, Människans stöd), i hans
tankar om brottslingars förbättring, i hans
skildring af brottslingar (till exempel
Målaren eller Tre fruar i Småland), att han ger
liknande svar på samhällsproblemet som
Tolstoy och anarkismen. Hans egna lidanden
under ekonomiskt betryck, hans känsla af det
demoraliserande i sådant betryck kom
honom en tid att omfatta socialistiska utopier
(se t. ex. de i litterärt afseende svaga
Purpurgrefven och Silkeshåren). Men hans
individualism väcker snart hans misstro till
alla föreningar och sällskap, och endast ett
personligt lif i godhet har enligt honom
makt att göra andra goda.
Han ser till sist onda makter i såväl
partier som program. Aristokrater och
demokrater äro, trots dräkternas olikhet, båda
människornas fiender. Fromma ledare
behöfvas att bereda väg för Kristi andra
tillkommelse, genom att bortarbeta »alla hedniska
begrepp om rex, lex, grex». Kristi andra
ankomst innebär mildhetens seger, ty
»människans yppersta kraft af Gud är mildhet,
hvilken är kärlek och förstånd». Mildheten
skall göra allt »friskt, ordentligt, gladt,
fridfullt». Kristus var försonaren endast i den
mening, att han offrade sig för det helas hälsa,
genom att fullt uppenbara kärlekslifvets
väsen. Han blef således på detta område
den frälsande ungdomskraften. I Marjam
hade Almqvist riktat sin satir mot den
paulinska kristendomen, och när han i
Bremen läste Renans Apostlarne, skref han
i dess marginaler uttryck af glädje öfver
att finna sina egna tidigare tankar om
Paulus hos Renan. När Almqvist, riktande
sig till Gud, utbrister: »Jag älskar din
stackars son och dina andra söner»,
uttryckte han sin innersta känsla. Hans
dotter berättade, att hon mer än en gång sett
honom brista ut i tårar af medkänsla med
Kristi stora ensamhet på jorden.
Almqvist var emellertid allt för djupt
medveten om tillvarons disharmoni, för att,
som ytliga nydanare, tro den bero af yttre
förhållanden allena, eller komma att upphöra
genom någon viss sannings absoluta seger.
Men han drömde om en slutlig försoning,
där tvånget att försaka gjutit sig samman
med förmågan att begära, så att dessa båda,
nu fiendtliga makter, slutligen blifvit ett. Han
uttalar ena gången sin skepsis gent emot
»den världsomfarna sagan om det goda»,
andra gången — som i Ormuzd och
Ariman — erkänner han, »att godheten i
from, föraktad, narraktig gestalt», var den,
som sådde korn på den kallnande jorden och
högg plankan till hus eller, med andra ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0467.html
