Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Teater. Ida Aalbergs gästspel. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ida aalbergs gästspel.
429
teaters banalitet, och det har nu, som så
ofta förr, visat sig, att jämte den ytliga
stjärndyrkan, sora förut antydts, hos publiken
funnits ett annat och djupare behof,
hvilket sökt sig uttryck i ovationerna på Ida
Aalbergs-föreställningarna. Det är just detta
behof, hvilket förnekas af dem, som tro,
att den s. k. stora publiken endast vill
skratta.
Det, som först och främst varit
dragningskraften, har varit Ida Aalbergs
egendomliga personlighet och den konst, som
i denna personlighet har sin förklaring och
tjusning. Ty man behöfver ej se Ida
Aalberg många gånger, för att inse, att det
finns ett starkt samband mellan hennes
personlighet och hennes konst.
Ida Aalbergs konst är drifven ända till
virtuositet. Men detta hindrar ej, att den
ofta lämnat mig kall. Och man har många
anmärkningar att göra, när man sett
hvilken som helst af de prestationer, som denna
gång| presenterats för Stockholmspubliken.
Dessa anmärkningar kunna öfverhufvud
sammanfattas i det enda påståendet, att hon
både i gest och tal har en benägenhet för
pose, som på ett säreget sätt afbryter
intrycket af en hel serie mästerligt gifna
själsrörelser. I plastiken märker man detta
mest vid hennes bravurmessiga sätt att med
anlitande af alla skådespelarkonstens yttersta
finesser intaga ställningar, hvilka ej alltid
passa i situationen, och i talet märker man
denna benägenhet i skådespelerskans begär
att stundom understryka de hvardagligaste
repliker på ett sätt, som är teatraliskt, och
som endast hennes frappanta personlighet
räddar från att blifva pinsamt. Jag erinrar
härvidlag om den scen i andra akten af
»Kameliadamen», där hon i samtalet med
grefven mottager det häftiga brefvet från
Armand. Fru Aalberg släpper brefvet på
golfvet, tjänstflickan tar upp det ined den
frågan: »Är det något svar?» och på denna
fråga svarar Marguerite: »Nej, det är intet
svar.» Den, som hört fru Aalberg uttala
dessa enkla ord med en pointerad,
släpande betoning skall ej hafva kunnat undgå
en känsla af, hur nära en onaturlig
replik-föring ligger den långt drifna vanan att
göra effekt. Och ett likartadt exempel
finnes i de plötsliga repliker om det vackra
vädret, som afbryta samma akts slutscen
mellan Marguerite och Armand. Ja, skulle
man leta noga igenom Ida Aalbergs ut-
förande af de roller, som detta gästspel
visat oss, skulle man finna många ställen,
på hvilka man kunde vara frestad att
använda den gamla vanliga invändningen om
»för mycket och för litet». Ty
Akilles-hälen i fru Aalbergs konst får sökas däri,
att hon ej sällan har en benägenhet att
gifva för mycket, och hon har häri en stor
likhet med August Lindberg, om hvilkens
spelsätt hon för öfrigt ej sällan erinrar —
både på ondt och godt.
Men vid skapelser, sådana som Ida
Aalberg skänkt oss, dröjer man endast 1
förbigående vid felen. Man ser dem, och
man minns dem kanske också. Men man
minns med oändligt mycket större intensitet
rikedomen och styrkan i en konst, som
synes behärska hela skalan af
uttrycksmedel från den stora bravuren och upp till
den stora känslan. Hennes personlighet
ger midt igenom hela raden af roller intryck
af något nervöst, hetsadt och uppjagadt.
Det lugn, som följer af fullkomligt
herravälde öfver skådespelarkonstens alla medel,
gest, stämma och minspel, hvilar öfver de
stora scener, där konstnärinnan samlat hela
sin själskraft för att nå en skakande effekt
eller åstadkomma ett gripande intryck. Men
den feberaktiga lidelsen, som är måttlös i
sig själf, synes som det mål, mot hvilket
hela denna konst sträfvar, och det är i
återgifvandet af denna, som Ida Aalbergs
konst kulminerar.
Man kan finna i de få roller, vi här
sett, hela motsatsen mellan den största
virtuositet och den allvarliga, höga konst,
som nästan verkar med tystnadens djupa
makt. Hennes virtuositet är så uppdrifven,
att det nästan blir naturligt, att en roll som
Scribes gamla bravadparti Adrienne
Le-couvreur skall verka tilldragande på denna
konstnärinna. Som bekant dör Adrienne,
förgiftad af en blombukett, som en rival
sändt henne, och hennes dödskamp, sådan
som den franske dramaturgen målat den,
blir ett kraftprof för framställarinnan. Den
blir det ej minst därigenom, att hela denna
scen i hög grad står på gränsen af det
osannolika.
Ida Aalberg utförde denna scen med
något af den häpnadsväckande
konstfärdighet, hvarmed en stor pianovirtuos sätter
publiken i feber genom själfva den
öfverväldigande kraften i sin hisnande
fingerfärdighet. Hon hade moment, när själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
