Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om Marguerite Gautier (efter Ida Aalbergs uppträdande). Bref till en ungdomsvän. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
robinson.
med numera låtsad hängifvenhet, smugit
som katten kring en het gröt kring sina
ungdomsideal. Hans originela, farliga
yng-lingaingifvelse var i alla fall äkta. Den
bok, genom hvilken han gjorde sin stora
karrier, skrefs med varmt hjärta, lika väl
som med skarpt, klart förstånd, och fann
raka vägen till andras hjärtan. Flera af
hans medelmåttige efterapare må ha fört
in i litteraturen en del sentimentalt pjåsk,
betonande särskildt de prostituerades
förmenta tillgänglighet för nobla impulser,
samt därpå realisterna en del alltför
brutala tillrättavisningar af denna menlösa
öfvertro. Litteraturhistoriskt skulle ju Dumas’
Marguerite Gautier kunna utpekas som ett
bland själfva initiativen för många af våra
senaste årtiondens vittra ensidigheter. Och
dock var den — såsom gärna
begynnelserna äro det -— ett verkligt sanningens
skri ut i mörkret.
Ty det är sannt ■— enligt hvad du,
redlige broder, så religiöst segervisst
vidhöll i alla våra ungdomsdispyter —: att
»kärleken är den enda, den allt
regenere-rande lifsmakten i världen, som kan
upprätta äfven de djupast fallna, emedan den
är allas vår innersta verklighet.»
Fariseerna invända: Ja, kärleken, men
endast osjälfviska former däraf, icke
kärleken mellan man och kvinna, den mest
själfviska af alla lidelser.
Jo, I förtorkade doktrinärer! Så illa
är ej världen hopkommen, att icke den
starkaste af naturförnimmelser hos lefvande
väsenden också skulle vara en väsentlig,
en för hela deras utveckling och förädling
bestämmande. Hvad djärfvens I docera
om själfviskhet? För att lära hängifvet
offra sitt själf måste man hafva upptäckt
och förmått uppskatta ett annat själf, något
som allenast kärlek mäktar. Därförutan
har man intet att spontant gifva. Och för
att kunna göra det helt, måste man hafva
känt sitt eget själf uppskattadt och
därmed först egentligen »upptäckt» det, måste
– med andra ord — själf hafva varit
älskad. Intilldess sofver människan, både
hennes djupast själfviska och hennes
djupast osjälfviska förmåga, hvilka äro
väsentligen — icke två, utan en och samma
förmåga, förmågan af kärlek. Den är
underströmmen i hela tillvaron; har
således oräkneliga verksamhetsformer, omskrif-
ves ganska visst ej af gränserna för
kärleken mellan man och kvinna. Men I, som
viljen afvisa särskildt denna mäktigaste af
våra lidelser ur den kraftresultant, hvilken
leder, såsom I fått för vana att kalla det,
»uppåt», I splittren på erbarmligaste sätt
eder världsåskådning. Och hur sen I eder
väl empiriskt om i lifvet?! Hafven I ej
funnit, att, på samma gång denna kärlek,
såsom naturligt är för en så ofantlig kraft
i ett ännu så ofullständigt organiseradt
samlif som människornas, sliter sönder
många af oss, gör den ock många af
oss till hela människor? Eller — för att
taga de allra enfaldigaste, närmaste och
för alla mest tillgängliga exempel —, hvar
hafven I funnit talrikare, enkelt offervilliga
och modiga handlingar så väl som passiva
vittnesbörd om osjälfviskt hjärtelag dag efter
dag, år efter år, än i kärleksrika hem,
mellan af lifvets lyckoomkast strängt
profvade makar?
Men nog nu med truismer! — Och ännu
blott några ord till om framställningen på
scenen af den till syndoffer dömda
Marguerite Gautier, af henne, åt hvilken ej
alis något annat sätt lämnats att främja
den älskades väl än flykt för alltid ur hans
åsyn och en förställning, som skulle förmå
honom tro, att hon uselt svikit honom.
Du skulle hört hennes långa samtal med
Armands far, skulle läst i detta veka
ansikte, medan förståendet och den
dödsbringande sorgen gradvis uppstiga däri och
göra det till ett annat ansikte. Du skulle
i nästa scen varit med om, när hon ber
Armand ej finna tråkigt, att hon går ensam
ut i trädgården för några ögonblick, —
(och hon skall aldrig komma in till honom
mer, hon lämnar honom nu för alltid).
Natursanningen i detta förlägna beteende
är sådan, att äfven den mest teatervane
tvingas glömma, att det är teater och icke
verkligt, blödande lif. Och slutligen
hennes dödsbädd, vid hvilken hon, under den
sista halftimmen hon har att lefva, får återse
och tala vid honom och försona sig med
honom, och hon tror glädjen däröfver vara
lifvet och ungdomskraften och hälsan igen.
Sådan oskuld, sådan sol, en sådan
oförgänglig sekund af skönhet omedelbart före
slocknandet — — —! Nej, det duger ej
att tala om detta. Du måste själf söka
få se och höra det.
Robinson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
