Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - † Helmholtz. Af Robert Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helmholtz.
463
föreställde man sig, att orsaken till
lifs-företeelserna hos de lefvande varelserna
låge i en för dem egendomlig lifskraft,
som vore principielt skild från de i den
döda naturen verkande krafterna.
Visserligen hade Lavoisier i slutet af
1700-talet ådagalagt, att en förbränning är
orsaken till den af djuren utvecklade värmen,
och sålunda uppvisat en
öfverensstämmelse mellan processerna i den lefvande och
i den döda naturen, men hans arbeten
hade icke lyckats tillvinna sig tillräcklig
uppmärksamhet bland den tidens
tongifvande fysiologer och läkare, och
sålunda ansågs ännu vid början af
1840-talet den lefvande och den döda naturen
vara åtskilda genom en afgrund, som
aldrig skulle kunna öfverskridas.
Läran om lifskraften hade emellertid
snart spelat ut sin roll. Just vid den
nyss nämda tiden uppstod nämligen inom
fysiologien en riktning, som gick ut på
att visa, att den af lifskraftens anhängare
förutsatta principiela olikheten mellan de
i naturens olika riken härskande krafterna
i själfva verket icke förefanns.
Bland denna riktnings främste
förkämpar nämner historien Helmholtz.
Helmholtz föddes i Potsdam den 31
augusti 1821.
Från tidiga år hade han med
lidelsefull ifver känt sig dragen till fysikens
studium. Men fysiken ansågs på den
tiden såsom en brödlös konst, och
Helmholtz’ fader, hvilken såsom
gymnasiallärare i Potsdam lefde i knappa
ekonomiska omständigheter, förklarade, att han
icke på något annat sätt kunde göra det
möjligt för sonen att studera fysik än så,
att denne samtidigt ägnade sig åt
medicinen.
Så skedde. Helmholtz inskrefs 1838
i det i Berlin inrättade institutet för
utbildning af militärläkare och blef 1842
medicine doktor samt följande år
militärläkare i Potsdam.
Redan under sin studietid hade
Helmholtz i läran om lifskraften anat något
naturvidrigt. Vändande problemet hit
och dit, fann han slutligen, att enligt denna
lära hvarje lefvande varelse i grund och
botten vore ett slags perpetuum mobile.
Nu var det ju redan långt förut
ådagalagdt, att man icke genom någon som
helst kombination af mekanisk kraft kunde
åstadkomma ett sådant. Frågan ställde
sig därför sålunda: hvilket förhållande
bör äga rum mellan de olika
naturkrafterna för att ett perpetuum mobile i
allmänhet skall vara omöjligt?
Svaret på denna fråga lämnade
Helmholtz i en liten skrift om 72 sidor, som
under titeln Ueber die Erhaltung der
Kraft. Eine physikalische Abhandhmg år
1847 utkom i Berlin. Här uppställer han
själfständigt den moderna fysikens mest
omfattande sats, principen om kraftens
oförstörbarhet, som utsäger att den kraft,
som utgör den verkande orsaken till
hvilken som helst process i naturen,
hvarken kan förstöras eller skapas på nytt,
utan öfvergår från en form till en annan,
utan att till sin intensitet undergå någon
förändring.
En nödvändig konsekvens af denna
sats var, att den måste vara gällande
äfven för de processer, som försiggå hos
de lefvande varelserna. Ty vore så icke
fallet, så skulle i dessa antingen kraft
nyskapas eller kraft förintas, och därmed
skulle hela principen falla öfver ända.
Detta var knappast antagligt, och
man har allt sedan Helmholtz’ arbete
utkom inom fysiologien varit fullt ense
därom, att principen om kraftens
oförstörbarhet är giltig äfven för den lefvande
naturen. Helmholtz framhöll, att
riktigheten af detta postulat vore bevisadt, om
det kunde ådagaläggas, att den
värmemängd, som bildas i kroppen, är lika
stor som den, hvilken uppstår vid
förbränning utanför kroppen af de ämnen,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
