Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - † Helmholtz. Af Robert Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
robert tigerstedt.
kroppen dagligen förbrukar. Detta är
också i själfva verket fallet, såsom senare
tiders undersökningar med full tydlighet
■ådagalagt.
Det bör framhållas, att Helfnholtz
icke är ensam om äran af upptäckten af
ifrågavarande princip, ty redan före honom
hade den uttalats af J. R. Mager,
Col-■ding och Joule, men Helmholtz hade
ingen kunskap om de två förstes och
endast en ofullständig om den sistnämdes
arbeten. Han gjorde således sitt eget
arbete fullkomligt själfständigt och
oberoende af sina föregångare.
Aret efter det boken Ueber die
Er-Jialtung der Kraft utkom, kallades
Helmholtz till assistent vid anatomiska
anstalten i Berlin och nämdes 1849 till e. o.
professor i allmän patologi och fysiologi
i Königsberg.
Från Königsberg utsände Helmholtz
nu en serie undersökningar, som afgjordt
ställde honom i främsta ledet bland den
tidens och alla tiders fysiologiska
forskare.
Man hade, utan några egentliga skäl,
men med dogmatisk visshet antagit, att
de processer, som försiggå i nervsystemet,
skulle fortplantas med en hastighet, som
endast kunde jämföras med ljusets och
elektricitetens. På grund häraf ansågs
det omöjligt, att genom experiment
bestämma denna hastighet, ty hos nerverna
hade man ju icke till sitt förfogande dessa
långa sträckor, som möjliggjort
bestämningen af ljusets hastighet.
Helmholtz upptog emellertid frågan
till en experimentel undersökning och
fann (1850) att hastigheten hos nerverna,
som man jämfört med ljusets, i själfva
verket långtifrån uppnådde ljudets, utan
(hos grodans rörelsenerver) endast utgjorde
25—30 meter i sekunden.
Detta arbete tilldrog sig en mycket
stor uppmärksamhet; ännu större
uppseende väckte en följande året utgifven
skrift, i hvilken Helmholtz meddelade
uppfinningen af ögonspegeln — ett
instrument som gör det möjligt att direkt
iakttaga ögonbottnen hos den lefvande
människan. »Ni har för oss öppnat en
ny värld», utropade den store
ögonläkaren v. Graefe, då Helmholtz visade honom
ögonbottnen.
Sedan följde omfattande och ytterst
betydelsefulla undersökningar om
färgförnimmelserna, om förändringen af
ljusbrytningen i ögat vid seende på olika
afstånd och andra lika viktiga arbeten
angående synsinnets fysiologi, tills
Helmholtz ansåg tiden vara inne att till ett
helt sammanfatta kunskaperna åt detta
håll och utgaf sin Handbuch der
physio-logischen Optik, som i tre häften utkom
åren 1856—1866 och bildar epok i den
fysiologiska optikens utveckling.
Då första häftet af detta arbete
utsändes, hade Helmholtz redan flyttat från
Königsberg till Bonn, dit han 1855 kallats
såsom ordinarie professor i anatomi och
fysiologi. Här stannade han dock ej
längre än tre år, i det han 1858 antog
kallelsen till fysiologie professuren i
Heidelberg.
Samtidigt med det att utarbetandet
af den fysiologiska optiken pågick, fann
Helmholtz’ oerhörda skapareförmåga
tillfälle att utföra ett annat storverk på
sinnesfysiologiens område, nämligen Die
Lehre von den Tonempfindungen als
phy-siologische Grundlage für die Theorie
der Musik (1862). Här ådagalägger han
öfvertonernas betydelse för den olika
klangfärgen hos toner från olika
instrument samt utvecklar i anslutning
härtill en fysikalisk teori för den
musikaliska harmonien, enligt hvilken tvenne
toner äro harmoniska, om sväfningar icke
förekomma mellan deras öfvertoner; i
motsatt fall äro de allt mer och mer
disharmoniska. Sina rön om öfvertonerna
använde Helmholtz vidare för en teori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
