Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Gustaf Fröding. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
470
hjalmar SÖDERBERG.
Runeberg undantagen. Fröding har svårt
för att vara sig själf, så vida han icke på
samma gång får vara en annan. Han har
nått långt i konsten att drapera sig i en
främmande dräkt utan att göra intryck af
en utklädd, och blicken ur hans ögon får
ett rätt intimt personligt uttryck först då,
när han låter den glimma genom
ögonhålen i en främmande mask. Psykologiskt
sedt står väl denna egenhet i hans lynne
också i ett visst samband med den brist
på egentligt första-hands-initiativ, som
onekligen vidlåder Frödings diktning i stort
sedt, i det att båda torde leda sitt ursprung
ur en viss tidigt inplantad misstro till den
egna personlighetens kraft att göra sig
gällande i och för sig, ensam och fristående.
Så mycket större är till gengäld hans behof
att kasta sig i armarne på andra
individua-liteter, starkare och mera utpräglade än hans
egen, att lyssna och gifva sig hän i
beundran; och äfven af denna drift finner man
i hans diktning tydliga, emellanåt något
för tydliga spår. Man kan någon gång
träffa en barytonist med en för exemplets
inverkan så känslig röst, att han, om han
själf börjar sjunga omedelbart efter
åhörandet af en hjältetenor med förmåga att
elda, finner sitt omfång faktiskt om än
tillfälligt ökadt med en eller ett par halftoner
i höjden, och som omvändt efter att nyss
ha åhört en begåfvad bassångare finner sig
förfoga öfver ett djup och en förmåga af
mörk färgläggning, som han eljes saknar.
Fröding synes mig vara i besittning af just
ett dylikt egentligen icke stort, men i
oerhörd grad tänjbart instrument. För
efterbildande stilarter har han därför också en
starkare förkärlek och en tydligare
begåfning än väl någon annan verklig skald före
honom, åtminstone hos oss. I pastichen
nedlägger han ofta nog icke blott sin
finaste konst, utan äfven sin djupaste och mest
omsorgsfullt destillerade lidelse. Jag
behöfver i det hänseendet endast påminna
om den oändligt sköna dikten »Till
Publius Pulcher», ett ode i Horatii manér;
mästerliga äro också »Ett Helicons
blomster», rococoidyllen »Corydon till Chloe»,
»En liten Comædia» samt ej minst den
lika vackra som tokroliga »En hög visa».
I »Nya dikter» är emellertid denna
konstart så godt som orepresenterad; och hur
lycklig författaren än har varit i sitt
ut-öfvande af densamma, torde dock dess öf-
vergifvande böra tydas som ett godt tecken
för framtiden. Genren är både vacker och
roande, men den kan icke gärna bidraga
till att skänka personligheten stadga. Det
vore dock utan fråga en grofhet att med
ledning af det anförda söka klassificera
Fröding som epigon; han synes i så fall
vara epigon af de flesta poeter från
Homeros till Heidenstam, hvilket — på ett
hår när — vill säga detsamma som att
icke vara det alis.
Om detta slags efterbildningar saknas
i »Nya dikter», innehåller denna bok till
gengäld en afdelning, där författaren å ena
sidan är fullt själfständig i versmått och
diktion, men till hvilken han dock låtit
inspirera sig af en äldre poesi, bibelns.
Bibelns skalder ha här gent emot
författaren spelat samma roll som bassångaren
gent emot barytonisten (se ofvan). Jag
håller utan tvekan Frödings bibliska fantasier
för att vara det yppersta han hittills
diktat, och jag1 tror att några ibland dem en
gång komma att räknas till pärlorna i den
svenska vitterheten. Fröding når i dem
momentant hvad han icke tidigare har nått
och hvad som väl också i regel ligger utom
gränserna för hans talang: stor ton. Dikten
om »Mannen och kvinnan» är koncipierad
med en glimt af geni. Det är svårfattligt
hur någon har kunnat finna den cynisk,
men oförklarligt är det icke: Solche Werke
sind Spiegel; wenn ein Affe hinein guckt,
kann kein Apostel heraus sehn».
Dessutom är det naturligtvis en hjärtligt
oväsentlig fråga, huruvida den eller den
detaljen i en litterär produkt stöter en ömtålig
literär konvenans för hufvudet eller icke. En
dikt är antingen af äkta eller af oäkta börd.
En dikt är antingen en dikt eller ett stycke
papper, som typografiskt sedt liknar en dikt.
Den är i det förra fallet oändligt mycket
värd, äfven med en eller annan vågad point;
om vi nämligen antaga, att dylika pointer
minska diktens värde med 50 proc., så
blir resultatet i alla händelser oförändradt,
då ju oändligheten, äfven minskad med
hälften, alltid förblir oändlig. I senare
fallet är den naturligtvis icke värd
någonting egentligt, äfven utan anstötligheter.
Jag ser i alla dessa omsorger idel
Martabekymmer; ett är af nöden, och detta enda
är icke oanstötligheten. Bibeln och
Shakspere skulle eljes falla igenom. Och låt
oss i stället för anstötligheter insätta andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
