Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Gustaf Fröding. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf fröding.
471
värden: villfarelser, eller afsiktliga lögner,
eller meterfel, eller tryckfel; facit blir efter
min mening i alla händelser detsamma, ty
ett är af nöden! — De båda dikterna om
Simson äro af förträfflig verkan. Hur hatet
glöder på djupet af dessa rader: Gif mig
i händerna, gif i mitt våld filistéernas
förstår! — Och »Upp till Salem»:
»Han var mörk och konungslig som natten,
och hans blick var konungslig och god,
och hans röst var som väldiga vatten,
i en mäktig och brusande flod.
Och han sade: Min själ du behagar
såsom vårdagg i morgonens ljus.
Kom till Salem och lef dina dagar,
kom till Salem och lef i mitt hus.»
Efter en så klockren melodi tona
»Predikarens» djupa ackord dubbelt mäktigt.
Mindre betydande äro »En syn» och de
båda dikterna med nytestamentliga ämnen.
Jag har med afsikt icke uppehållit mig
vid Frödings Tidsdikter; de äro med få
undantag föga märkliga*. Då han tar
ordet i en tidsfråga, hvad han snarare för
ofta än för sällan gör, får hans röst en allt
för spröd timbre för att tränga igenom.
Hans andliga synvidd är i de flesta fall
öppen och fri; men hans tanke står i
ursprunglighet och personlig accent långt
tillbaka för hans känsla.
Frödings öfversättningar från
främmande skalder hafva väckt allmän beundran.
Alldeles särskildt con amore äro de båda
öfversättningarne från Lenau utförda; de
ha det gemensamt med Rydbergs »Vid
* Till undantagen torde man, trots vissa
förtjänster, icke kunna räkna dikten »Förrädaren», som
dock, efter hvad det föresväfvar mig, gjorde ett
fördelaktigare intryck i sin tidigare form (i
Karlstads-tidningen). Jag vill i förbigående göra den
invändningen, att likaså litet som hvar och en vidlyftig
mansperson är ett värdigt föremål för den
indignation etiken riktar mot Don Juan, lika litet kan
hvilken som helst litterär öfverlöpare eller ens
literärt öfverlöparskap öfver hufvud göras till föremål
för en seriös dom. Till kategorien hör gifvetvis
endast de fall då öfvergången från ett läger till
ett annat bestämmes af rent materiela
bevekelsegrunder. Antingen är personen i fråga en fullt
medveten natur med förmåga att utan själfbedrägeri
göra sig reda för sina motiv; i så fall är han
antingen hvad man kallar samvetslös och alltså etiskt
oåtkomlig, eller icke samvetslös, i hvilket fall han
dömer sig själf; själf är sista instansen, och kan det
väl vara ändamålsenligt att stadga dödsstraff på
själfmord? — Eller han är hvad han i nio fall af tio
är: en af naturen oansvarig, som, då det blir fråga
om att dupera, alltid börjar med att dupera sig själf.
Men då är han ju en farsfigur!
floden», också efter Lenau, att de snarare
öfverträffa resp. original än tvärtom. En
viss frändskap med Lenau röjer sig också
i en och annan originaldikt, framför allt i
»Vid myren».
Kritiken har ofta, välvillig som alltid,
rådt Fröding att gifva ali dysterhet på
båten ju förr dess hellre och egna sig
uteslutande åt den glada genren. Jag dristar
mig icke att komma med något råd vare
sig i denna eller motsatt riktning. Men jag
tror att jag alltid kommer att lyssna med
glädje till hans sång och dikt, hvilka
ingif-veiser lifvet och erfarenheten än komma
att hviska honom i öronen; och som
bekant är det inre erfarenheter, som verka den,
om icke hastigaste, så till gengäld
pålitligaste utvecklingen. Man talar så mycket
om att upplefva, att göra erfarenheter -—
som om man icke upplefde något hvarje
timme af dagen, och som om icke en
lifs-tidsfånge i ensam cell också kunde göra
egendomliga erfarenheter. Med en lidelse
eller en sorg till sällskap kan man för
öfrigt godt resa världen rundt i ensam cell,
och det är ju ett slags behaglig medelväg.
— Att ljus och skugga hos Fröding båda
äro af lika äkta härkomst, lär väl heller
ingen längre betvifla. Jag kommer just nu
att tänka på hans »Vintervisa». Pröfva
med att läsa den högt i enrum: du skall
knappast kunna göra det med fullt
behärskad stämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
