Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom icke in att säga: »Detta begriper
du inte». Aldrig mindes hon onda ord
eller uppträden föräldrarna emellan, utan
endast frid och vänlighet. Och detta
dotterns intryck har jag af flere
umgängesvänner hört intygas. Det bekräftas äfven
af fru Almqvists porträtt vid äldre år.
Detta visar ett vackert och öppet ansikte,
med en hög, klar panna, kloka och
vemodiga ögon, rak näsa och en kraftig
haka, hvilka ge lika mycken bestämdhet
åt hennes ansikte, som hans är vekt. Det
finns ingenting af bondtrögheten i fru
Almqvists uppsyn; den röjer tvärtom en
människa, som fått själsodling och som känt
lidandet djupt, men som ej i högre grad
ägt fantasi eller mjukhet.
Det är troligt, att Almqvist icke mycket
öfverdrifver, då han, utan att gifva
hvarken sig själf eller hustrun någon skuld
i disharmonien, yttrar, att all hjärtlig och
själisk likhet dem emellan saknas. Han
skildrar, huru hans ande försvagas, hans
hjärta vissnar, hans arbetslust domnar
under den växande förnimmelsen af
oförenlighet. Och med hans förmåga att dikta
om verkligheten till sin egen fördel, så får
han det därhän, att han redan före
giftermålet kände den bristande harmonien, men
att han var för god och hellre offrade sig
själf, än den varelse, som oskyldigtvis fäst
sig vid honom. Det kan ju lätt tänkas,
att den ynglingakärlek, som han i början
af sitt äktenskap skildrar som en
väsendenas sammanväxning för evigheten, och
kallar »den svala, rena, goda eld», som i
ungdomen var friden i hans väsen, redan
före äktenskapet skymtat för hans aning
som ej nog varm att helt kunna smälta
samman deras båda naturer i en full
väsensgemenskap, och denna aning gör han
sedan till visshet. Det är än mera troligt,
att hans första kärlek, som fallet ofta är
med tidig kärlek, instinktivt sökt och
funnit den kompletterande motsatsen till hans
eget väsen. Men lifvet ger ofta den
ungdomliga instinkten orätt, genom att sedan
visa omöjligheten af motsatsernas
sammansmältande till enhet. Allra troligast är,
att Almqvist aldrig länge förblifvit lycklig
genom någon kvinna, lika litet som hans
Rikard Furumo någonsin »fann en kvinna
rätt älskvärd». Almqvist ägde idealistens
kraf på fullkomlighet; fantasimänniskans
håg att ständigt i nya former söka denna
fullkomlighet och därtill den reflekterandes
behof att analysera det funna, hvarigenom
det varande snart förlorade all
tjusning under grubbel öfver hvad som borde
vara. Sådana naturer känna med nerver
och inbillning, men lyckan blir verklig
endast för dem, som känna med hjärtat.
Almqvist säger själf, att det största och
ädlaste prof, hvarpå man kan sätta en
människa, är att älska henne. Almqvist
skulle troligen aldrig i något kärleksförhållande
stått det profvet, och i hvarje
förhållande, som blifvit olyckligt, gifvit
omständigheterna, ej sig själf skulden, så som
den svaga naturen alltid gör. Men
fantasimänniskan tror emellertid själf på
djupet i sitt känslolif, och bibringar äfven
länge den, som älskar henne, samma tro. Med
ett omättligt begär efter sympati var
Almqvist allt för upptagen af sitt eget inre lif
för att kunna ge sympati af djupare art
och aldrig där den fordrade något
uppgifvande af hans individuela håg. Troligen
trifdes han därför så väl med barn och
unga, emedan dessa af de äldre ej begära
det innersta af personligheten, utan nöja
sig med intresset för deras egna
personligheter, i fall de blott känna, att detta,
som hos Almqvist, är äkta.
Den rika individualiteten, ständigt på
spaning efter nya lifsmotiv, sällan nöjd
med dem den funnit, skapar vanligen själf
de missräkningar, hvilka den ofta
tillskrifver ödet. Så gör äfven Almqvist, då han
täres af sin ständiga längtan att helt
sammansmälta med en annan varelse, men
finner sitt »underliga, arma, utfattiga
hjärta» sakna sin fyllnad, ser sin »heliga,
vackra, oskyldiga åtrå» att lefva ett fullt
harmoniskt lif dömd till ständig hunger.
Men när han klagar öfver denna sin själs
»innersta, slutliga brist», när han känner,
att för honom ingen »uppfriskande, ljuf
värme finnes», då är innersta orsaken den,
att han själf ej äger hvad han kallat
»det förstfödt skönas eld», den äkta, djupa
omedelbarheten i känslolifvet. Därför var
det, som han ägnade omedelbarheten en
så gränslös dyrkan, emedan i själfva
verket hans dubbelnatur för alltid gjorde
denna omedelbarhet omöjlig i lifvets djupaste
förhållanden. Man kände ett tomrum i hans
innersta, det tomrum, han omedvetet
hoppades en annan skulle fylla, en viss kyla i hans
väsen, ett undanglidande från alla djupare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
