Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key
- IV
- V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraf på hans känsla. Och liksom han icke
mäktade känna djup kärlek, kände han
heller icke djupt hat. Han visade nästan
mot alla blidhet, hänsynsfullhet, hjälpsamhet.
Men han lefde aldrig med hela sin
själ i någon annan själ än sin egen. Och
månne icke detta oftast är den utpräglade
individualitetens kännetecken, är det, som
dömer denne till ständig ensamhet, utom
den mer lättfattliga orsaken, att ju flere
toner, som ljuda inom en själ, ju mer
sällan finner den en annan, som vibrerar i
samklang.
Almqvist led djupt af bristen på äktenskaplig
lycka, bland annat också af det
skälet, att han instinktivt visste sig vara
af dem, som olyckan icke höjer, utan sänker.
Och med sin teoretiska syn på hvad
äktenskapet genom kärleken kan utveckla,
tänkte han sig aldrig, att bristen på lycka
till stor del kunde bero af att hans eget
skaplynne icke lämpade sig för äktenskapet.
Det är tvärtom med hela styrkan
af sin tro att ha kunnat gränslöst
lyckliggöras, men genom äktenskapet hafva
blifvit icke blott olycklig utan äfven
förringad, som han börjar sin kamp mot denna
institution.
V.
Det är emellertid så långt ifrån, att
Almqvists åsikter om äktenskapet blifvit
bestämda endast genom hans egen
äktenskapliga olycka, att han redan vid 23 år —
och långt tidigare således än George Sand,
af hvilken man ansett honom påverkad — i
en liten skrift Hvad är kärlek? och en
liten novell Parmajouf uttalade de tankar
i ämnet, hvilka blifva pulsådern i hans
hela diktning. Och de personliga intryck,
som så tidigt mognat hans uppfattning,
voro den i hans innersta väsen erfarna
disharmoni, som han tillskref sina egna
föräldrars olyckliga samlif. Han kände
afgrundsdjupt, att lifvets svåraste olyckor,
dess flesta själsliga och kroppsliga
lidanden ägde sin grund i att barn födas »utan
andlig, verklig och hjärtlig kärlek mellan
föräldrarne, hvarigenom de arma varelserna
framkomma dåliga till själfva väsendets
innehåll». »Man hänger», säger den unge
Almqvist, »sedelförfalskare. — Men den,
som af tusen andra orsaker, men ej af
kärlek, förenar sig med en person, den
han icke älskar, och sålunda bildar en
oduglig huslig krets — månne icke den
begår ett brott, hvars egen storhet och
hvars oberäkneliga följder öfver samtid och
eftervärld sprider långt förfärligare olyckor
än förfalskandet af millioner sedlar?»
Generationens helighet, kärleken som
enda grund för äktenskapets sedlighet,
förhållandet mellan man och kvinna som
lifvets största angelägenhet — se där de tre
grundtankar, som möta oss redan i
Almqvists ungdomsskrifter, och dem han ännu
som gubbe lika helt ägnar sin tro. I sin
Guldmakeriets historia låter han sålunda
den unga älskarinnan ge sig döden, då hon
endast så kan undgå att bli en annans
brud än dens, som hon älskar, och han
yttrar därvid: »Att kunna dö hör till
frimodigheten och är en lifvets rätt». I
samma känsla var det, som han i sina
tidigare år diktade Vargens dotter, där de
unga älskande, i full visshet att ej synda,
ge sig döden tillsammans, då hårda
fränders vilja hindra dem att lefva lifvet
tillsammans. Djupare har ingen uttalat
kärlekens ödesdigra makt, än Almqvist med
de orden: »Hvad är att våga älska? Det
är att våga dö». Man kan dö också utan
att ge upp andan.
Kärlekens lifsmakt, det underbara
mysteriet i naturen, är för Almqvist till
ursprung som verkningar lika hemlighetsfull
»Jag älskar dig, ty jag älskar dig. Jag vet
icke, om tycket kan hafva någon djupare
grund», säger en af hans personer. Men
mysteriet förefaller som det enda naturliga
tillståndet: »Himlen undrar icke på himlen.
Kärleken är icke ett tillstånd af förvåning,
af beundran, emedan den är någonting
långt mera; det är icke öfverspänning,
ingen höghet, som kännes hög. Alla dessa
småsaker är man ifrån, när man rätt älskar.
Man är, och det är nog». Den gryende
kärleken är det ömtåligaste af allt: »En
blomma, som ännu växer, har ett
sammetsartadt osynligt stoft på bladen. Rördt,
aldrig så hastigt och med minsta finger,
går detta sammetsstoft sin väg. Man är
icke i stånd att se hvad det var, som
förlorades: blott att något förlorats, finner
man. Fägringen är en fin nyck. Först då
man har det vissnade framför sig, börjar
man ana en flydd himmel».
Den ömsesidiga lyckliga kärleken är
som en elektrisk ström mellan själarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0520.html
