Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det ensamma, varma hjärtat saknar ljus,
det ensamma, ljusa hufvudet saknar värme,
men kärlekens elektricitet ger hufvudet
värme och hjärtat ljus, säger han annorstädes.
Samtidigt med Almqvist lefde ett
diktarpar, som af lyckan lärt sig känna
kärlekens väsen lika djupt, som längtan
kommit honom att blicka ned i detsamma.
Det var Robert och Elisabet Barett
Browning. Lifsåskådningen och i vissa fall
också framställningen äro hos Robert Browning
och Almqvist af en påfallande likhet;
denna visar sig framför allt i det för dem
båda centrala ämnet, erotiken, där de
mer än en gång sagt samma ord och
behandlat samma motiv. Sålunda låter
Browning Porfyrias älskare döda henne i det
ögonblick, då hennes grunda väsen var
helt rent och godt, och Rikard Furumo
störtar Magdalena i forsen för att rädda
henne från skumhet just i det ögonblick,
»då hennes ögon tindrade mest himmelskt».
I Statyn och bysten visar Browning,
hur de båda brottsligt älskande
uppenbara sin själs litenhet genom att låta
lifvet vissna hän i längtan, utan att våga
en handling. »Också ett brott kan», säger
han, »bli prof för en karakter; en karakter
kämpar till det yttersta för sitt lifs mål, hvad
det än må vara». Almqvist låter (i
Hermitaget) Waldemar Birgerson genom »hela
det ishaf, som kallas samhället», slita sig
från den han älskade. Med henne kände
han sig »fara på vindens vingar med
luftens ljusgrå guldkantade segel» eller »som
en kunglig häger på stranden af en
dunkelgrön sjö». Men då »han, skrämd af
prästernas och folkets rop, svindlande och
svag, gaf efter», från den stunden
förlorade hans själ sin helhet, han blef half,
»sjuk i vandel, brusten i förslag och
uppförande». Han känner, att, om han, stark
och fullkomlig, ej aktat folkets skri och
dumhetens ångest, blott sett på sin egen
väg och vårdat den konstellation, som
upplyste den, »då skulle hon och jag», säger
han, »ej varit furstar enligt lagens
benämning och packets kröning vid Mora, men
furstar i vår själ, krönta af ovanskliga
lyckan, med frihetens strålande gamvingar
vid våra lockar». Långt fore Nietzsche
förkunnade Almqvist som den »kungliga
ordningen» att älska det, som vårt väsen
egentligen tillkommer, och att hänsynslöst
följa denna vår innersta maning. Och
liksom Browning i detta fall hyser
alldeles samma öfvermänniskoteori, har han
samma tro som Almqvist på ofelbarheten
af känslans ingifvelse.
»Jag skall säga dig, hur det är med
dygden» … Så börjar en af Almqvists
djupaste och finaste dikter. Det är en ung
grefve som talar, och den tilltalade är
Colombine, invånare i ett illa kändt hus i
Stockholm. Han fortsätter att förklara,
hur en enda musikaliskt ren stämma tar
makten af många missljudande, och huru
dygden på samma sätt genom tusen låga,
sorlande känslor ljuder som »en
hemlighetsfull, ensam, klar, oöfvervinnelig ton».
Denna dygd har han funnit hos Colombine,
som han vill göra till sin hustru, till
hvilken han flytt från sin högadliga fästmö,
som är så aktningsvärd, att han förgås i
hennes atmosfär, så dygdig, att det är
oanständigt att tala om dygd i hennes närhet.
Hon hade skenet, hos Colombine
däremot fanns väsendet af renheten. Browning
låter (i Pippa Passes) under ännu mer
tillspetsade förhållanden den manliga
kärleken visa samma intuition som i
Colombine. Aldrig har någondera klarare
uppenbarat sin tro på den dunkla naturgrundens
helighet. Genom sin ur denna flytande
instinkt finner hvardera älskaren, att den
älskade är en af de heliga, »innerst till
oskuld bestämda serafer», dem inga
lefnadsomständigheter kunnat fläcka; genom
denna innersta naturgrund är det, som de
båda »fallna» kvinnorna förblifvit
ofördärfvade.
Det är denna gränslösa tro på naturens
djupaste krafter, på deras oförgänglighet,
på deras makt att läka det i yttre
mening förstörda, som är det innersta i
Almqvists lifsåskådning, ja, som blifvit själfva
hans gudsbegrepp. Därföre att kvinnan
står naturen ett steg närmare än den för
reflexion mer danade mannen, kan hon
lättare se lifvet som barnet och artisten
se det, med oskuldsblickar. »Att hafva
musik» är att hafva en själ, säger
Almqvist, och den själfulla kvinnan är en »i
figur satt musik». Hon förmår att lyfta
mannen upp till lifvets helgedom, då hon
för honom öppnar »sitt väsens himmel».
Hennes motsats är den nyssnämnda
aktningsvärda typen, som förhåller sig i
kinesiskt orubbadt skick, i välbehagligt
stillastående, med en ordentlighet, »som rutorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
