Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key
- VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VI.
Det ofvan anförda är det väsentliga
innehållet i de skrifter, med hvilka
Almqvist från och med 1839 kastar sig i den
offentliga strid, som så litet passar för
hans väsen. Han säger själf, att han var
innerst kvietist och helst ville »lefva i ett
täckt eremitage för sin själs nöjen allenast»,
men att han af händelser och föranledanden
kommit att af djup öfvertygelse yttra
saker, som angripit de bestående
samhällsformerna. Sedan han gått miste om den
professur i Lund, hvilken kanske skulle
varit hans räddning ur de senare
förvecklingarne, fanns det intet, som höll honom
tillbaka från att följa Lars Johan Hiertas
ifriga, ofta envist upprepade önskan att få
utge Det går an. Novellen, som vid
uppläsning i hemkretsen hänfört icke blott
Hierta, utan äfven Almqvists andra
vänner genom sin utsökta konstnärlighet och
sina djärfva idéer, hade hans hustru, alltid
orolig och tillbakahållande, förmått honom
att hittills icke offentliggöra. Redan före
Det går an hade Almqvist i Ninon de
Lenclos gjort dennas tidehvarf till
representant för den revolution, som lossat
sedernas bojor. I sin person representerar
hon däremot »sedefrihetens slående öfver
på andra sidan om sitt mål», som är en
äkta sedefrihet. En sådan vill blott
upphäfva oriktiga, skadliga och naturvidriga
bojor på människans sedelif. Först när de
falska plikterna äro bannlysta, kunna de
återstående sanna älskas, vårdas, uppfyllas.
»De blott titulerade dygderna äro de
sanna dygdernas värsta fiender och ett af
lastens största stöd. När detta djupt och
allmänt fattas, då medför det en hvälfning
i bildningen, betydelserikare än själfva den
nuvarande politikens brytning. Den skall
en gång skänka människan ett i himmelsk
mening lätt sinne». Och, jämte dessa
diktverk kommo skarpsinniga afhandlingar som
Europeiska missnöjets grunder och dem
i Monografien, där Almqvist med kyrkliga
auktoriteter — hvilka Thomander hjälpte
honom att finna — stödde sina meningar.
Han visar att, lika litet som de kristnes
äktenskap i första århundradena helgades
genom vigseln, behöfver nu den äkta
kärleken en sådan helgelse. I sig själf en
vacker symbol allenast, har vigseln urartat
till det stora hindret för äkta sedlighet.
Den har förfalskat äktenskapets väsende
genom att inviga och sammanhålla oäkta
förbund, och sålunda lära människorna
betrakta »kyskheten som ett ytterplagg», icke
som själfva väsendet i samlifvet. Och detta
har framför allt skett genom att utbilda
den lastbara meningen, att ett förhållande,
kanske knutet af de lägsta bevekelsegrunder,
blir rent om vigsel försiggått, medan
en förening af äkta kärlek stämplas som
okysk, ifall vigsel icke helgat den.
Därjämte kommer vigseln att bli betraktad
som ett lås, hvilket sammankedjar
människorna med hvarandra, utan att de
behöfva vara verkligen älskvärda mot den, de
vilja äga kvar som maka. Då intet annat
medel än älskvärdhet funnes för att kvarhålla
hvarandra, blefve förhållandet grundadt på
verklighet och sanning; man litade då icke
på en form. Detta är, hvad Almqvist i
diktens gestalt genom Det går an låter
Sara Videbeck uttala; och i öfverensstämmelse
med dessa åsikter ordnar hon sitt
och Alberts framtida lif. Hvardera skall
vara herre öfver sin person och egendom,
lefva hvar för sig, sköta sitt arbete,
oberoende af den andra, och sålunda kunna
bevara en lifslång kärlek, icke se den
bytas mot likgiltighet eller hat. Denna bok,
som gjorde uttrycket »Det gå an»-ideer
och »Törnros-moral» lika ljudande med
uttrycket bohême nu för tiden, torde af
den vid nutidslitteraturen vana ungdomen
bli ansedd som ytterst menlös. Hvarken
här eller någonsin annars har Almqvist
gifvit en skildring af en scen, hvilken en
tänkande mor icke skulle kunna läsa med
sin dotter, af fruktan, att den — för att
bruka ett uttryck af Almqvist själf — skulle
fläcka hennes »själs hvita sammet». För
hans samtid åter blef denna bok hans dom,
och, genom de ekonomiska följder detta
drog med sig, den yttre orsaken till hans
undergång. Han förklarade fåfängt, att
det var i sedlighetens namn han talade,
att, då det var omöjligt att befalla
människan vara utan sinnen, så måste man leda
dem in under andans välde, men att
ingen annan art af andlighet har makt öfver
sinnena, än den, som tillhör sinnlighetens
eget lifsområde, d. v. s. den sympatiska
kärleken. Det europeiska missnöjets djupa grund
är, säger Almqvist, den öfverallt vaknande
längtan hos människorna att få framgå i
sin karakters rätta bana. Pöbeln hindrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0523.html
