Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke ytliga, utan djupa, utsprungna ur stora
inre behof, som väl några känna, ehuru få
gå därmed ända ut till det faktiska, utan
merendels nöja sig med önskningar och
dröja med dem utan vidare extravagans i
sina kamrar». Öfverallt, där Almqvist fann
förverkliganden, där han fick saken själf, »ej
ett sken ditåt», kände han sig harmonisk.
Och det är detta verklighetssinne, denna
äkta, rika och saftiga realism, som så djupt
skiljer honom från romantiken i århundradets
början. Han hat själf en stor och
djup arbetskärlek, och det finnes ingen
yttring af äkta arbetsduglighet — om också
så enkel som blandningen af pärlfärg eller
»de spår af färsk blankhet, som
strykjärnet lemnar på det glatta linnet» — som
han ej finner intagande. Han tog nyfiket
reda på allt, till och med köksdetaljer, ty
diktaren har alltid gagn af att veta saker i
grund, menade han; och alla hans
långrandiga afvikelser, beskrifningar och
redogörelser hafva det försonande, att de ske
af kärlek till dessa detaljer såsom delar
af ett mänskligt arbete.
Almqvists verklighetssinne är det som
drifver honom, trots hans kvietism, att
kasta sig in i eller, rättare, att af
förhållandena låta sig drifvas in i det offentliga
reformarbetet.
Hans ställning till de särskilda
reformfrågorna är framstegsmannens, icke
revolutionärens. Han inser, att mänskligheten
kan behöfva århundraden för en
utveckling, som individen kan genomlöpa på lika
många år. Han yttrar, att det vikande i
tidehvarfvet har till en viss grad rätt, då
det icke själfmant vill bortgå; ty, såsom
det besitter det förflutna, äger det inom
sig den hittills varande bildningen, har i
sina händer det närvarandes orsaker. Men
det har orätt i att icke vilja låta dessa
orsaker bekomma sina följder. Han
framhåller, att det är hindermännen uppifrån
och uppviglarne nedifrån, som framkalla
revolutioner. Ty hvarje reformyrkan
börjar mildt, full af aktning med det äldre,
men då den afvisas med förakt, födes
harmen, och man höjer sin ton för att bli
hörd. Almqvist framhöll, att det tredje
ståndet nu ser på arbetsklassen, som adel
och präster en gång sågo på det tredje
ståndet, och att tredje ståndet nu kallar
arbetsklassens strid för sin rätt ett fräckt
uppror, såsom det tredje ståndets kamp
också en gång kallades. Almqvist var klart
medveten om, att fjärde ståndets
framryckande är lika oundvikligt, lika rättvist, som
det tredje ståndets en gång var. I fråga
om den under hans tid diskuterade
representationsreformen var hans program likt
nutidens i viss mån: allmän rösträtt för
alla myndiga, oberoende af förmögenhet,
men valbarhet endast för den, som ägde
ett visst mått af bildning. Han ville
hafva en första kammare med större makt
och sammansatt så, att den kunde häfda
framsteget; den andra åter skulle hafva
mindre makt och vara sammansatt så, att
den häfdade återhållet. På rättskipningens
och fångvårdens områden hafva vi
småningom börjat närma oss de ideer, genom
hvilkas uttalande Almqvist i så hög grad
främjade omdaningen af vårt fängelsesystem,
ehuru vi ännu äro långt ifrån Almqvists
yrkande, att högskolorna icke blott
borde utbilda professorer för att dömma
brottslingar, utan ock professorer för att
förädla dem. På undervisningens område
var han en nästan profetisk nydanare. Han
antydde folkskolans rätta utveckling innan
folkskolorna börjat verka, uttalade tanken
om folkhögskolor och lärarseminarier långt
innan sådana uppstodo. På elementarskolans
område var han valfrihetens och
själfverksamhetens genialiske målsman och
yrkade att de klassiska studierna endast
böra brukas som invigning i den klassiska
litteraturen. Han ville sammanslå de
svenska universiteten till ett enda i Stockholm;
befria professorerna från såväl jurisdiktionen
och andra civila bestyr som från
examina och därjämte höja deras löner, för
att möjliggöra, att de mera skulle kunna
ägna sig åt verkligt vetenskapligt arbete.
Han förordar utvidgandet af judarnes
medborgerliga rättigheter, och han angriper
med energi och genialitet nationalhatets
oerhörda inskränkthet.
Men han är därför icke någon ytlig
kosmopolit. Hans tro på instinkten, på
den ursprungliga naturgrunden gör honom
till vår djupsinnigaste psykolog, när det
gäller det allmänmänskliga, på samma gång
som rasens, nationalitetens egendomligheter.
Han är lidelsefull i sin svenskhet, och
ingen har aflyssnat vår natur och vårt
folk deras innersta egendomligheter, deras
mest säregna tycke med mera fin hörsel
än Almqvist. Hans folklifsbilder äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
