Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. J. T. Lundbye. — Vilhelm Marstrand. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
helena nyblom.
åter få en ny betydelse på grund af
den beständiga kretsgången i
mänsklighetens sträfvan, och det skall kanske bli
af intresse, att då ha ett och annat drag
bevaradt af de personligheter, som på sin
tid representerade det betydligaste inom
konsten.
När allt kommer omkring, är ju en
konstnärs arbete han själf, och genom
konstnärens efterlämnade arbeten skall
eftervärlden alltid få den sannaste och
fullständigaste bilden af hans innersta
personlighet. Men vid sidan af detta
hufvudsakligaste och betydligaste uttryck
för en konstnärs själ, som hans arbete
ger, kan det finnas en del små
egendomligheter, personliga vanor och uttalanden,
hvilkas framställning kan bidraga till en
mera fullständig uppfattning af dessa
försvunna konstnärspersonligheter.
Porträttet är, när allt kommer omkring, det
enda trovärdiga historiemåleriet.
Porträttet ger icke endast intryck af en
personlighet, men af den tid och den
omgifning, i hvilken denna personlighet har
existerat, och det är egendomligt,
hurusom framtiden alltid ser en viss inbördes
likhet i porträtt från samma period.
Vissa andliga strömningar ha
samtidigt tryckt sin prägel på många olika
människor och gifvit dem alla en viss
likhet, ur hvilken endast genierna resa
sig som ensamma, själfständiga storheter,
mera än andra oberörda af det
förbigående.
När man vill skildra konstnärer från
en period, skall man också finna, att
deras hufvudsakligaste sträfvan som oftast
går i en viss riktning, om än deras
begåfning och deras uttryckssätt ha varit
högst olika.
Hvad som är betecknande för den
skola, som i Danmark utgick från
Thorvaldsen, Abildgård och Eckersberg, och
som lade grunden till hela den nationela
danska konsten, var cLet beskrifvande.
Man ville i denna konst berätta något
med sina taflor. Antingen det var en
historiemålning eller en krigs- eller en
genremålning, så var alltid hufvudsaken
detta: hvad en tafla »föreställde.»
Utan berättare-talang ansåg man icke
en målare kunna måla en intressant tafla,
och till och med de målare, som ingen
fantasi hade, nöjde sig icke med det
måleriska eller dekorativa i konsten, utan
ansträngde sig också för att finna »motiv»
och »berätta något» i sina taflor.
Man skall nästan genomgående hos
de danska konstnärerna från denna tid
finna en stor lust att uppfylla en tafla
med många, figurer, eller bemödanden
att i det hela »fylla rummet».
Det var genremåleriets glansperiod,
och svagheten i hela denna konst låg
kanske hufvudsakligen i den vikt, som
lades på ämnet. Också inlät sig alltid
kritiken i en vidlyftig förklaring öfver
hvad taflorna föreställde och berättade
nästan en historia nummer två om dem.
Protesten och omslaget mot detta
misstag, att fästa så stor vikt vid en taflas
ämne, visar sig nu i den uteslutande
betydelse våra konstnärer tillmäta färg
och linier, en förkärlek, som skulle vara
till stor lycka för konsten, om den icke
blef drifven till den ytterligheten, att man
snart förfäktar den åsikten, att det är
likgiltigt, om man kan se hvad en tafla
föreställer.
Den mänskliga utvecklingen går alltid
framåt i en zig-zag-gång. Endast några
få mil kör ibland konstens triumfvagn
fram i fyrsprång midt på vägen.
På trettiotalet befann man sig vid
ena sidan af vägen, vid den sida, där
man sökte »motiv» för att med sina
taflor berätta historier.
Marstrand, Constantin Hansen,
Lundby, Roed, Vermehren, Sonne, — senare
Bloch, alla hade taflans »historia» som
hufvudsak. Det fanns bland alla dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
