Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. J. T. Lundbye. — Vilhelm Marstrand. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
danska konstnärer från 3 o-talet.
491
det mig, att hans skisser intressera en
mera än målningarne, och att de ge det
friskaste och mest inspirerade uttrycket
för hvad han tänkt.
En stor och långsamt utförd bild som
t. ex. Marstrands »Friar-scen» i den
danska tafvelsamlingen i Köpenhamn
verkar däremot nu på en som ett dödt
■och mödosamt framtvunget arbete, utan
hvarken sanning eller poesi. Ju mera
han målade på en tafla, dess mera kunde
det hända, att han fördärfvade den, ja,
han kunde måla så länge på ett porträtt,
att det blef fullkomligt oigenkänneligt
från de första gångerna man hade sett
det. Det var detta, som visade
Marstrands begränsning.
Ju mera en stor konstnär arbetar på sitt
verk, dess mera kan han komma därhän
att så helt behärska och kufva formen, att
den till sist försvinner för åskådaren, för
att låta idéen ensam komma fram. Är
däremot formen ofullkomlig och olydig,
fäster sig åskådaren vid den och
distraheras därigenom från den
uppmärksamhet han helt och hållet skulle hänvända
på totalverkan.
Realisternas ängsliga, detaljerade
naturstudium är nu redan en öfvervunnen
ståndpunkt, men det är ett lika stort
misstag, att formen är likgiltig. Så snart
den icke är idéens lydige tjänare, intager
den en inkräktande och störande plats,
ungefär som då en smaklös toalett tar bort
uppmärksamheten från den, som bär den.
En annan sak är, att i den perioden
af konsten, då konstnärerna verkligen
icke kände och icke kunde känna formen,
verkar deras konst på ett särskildt
rörande sätt genom sin naivitet. Men
affekterad naivitet verkar aldrig rörande.
Marstrands ofullkomliga tecknings- och
målarkonst störde både honom själf, och
dem, som se hans taflor.
Men hans storhet låg i något annat.
Han var icke så mycket en innerlig och
poetisk natur som snarare en blixtrande,
rik, omväxlande, storslagen natur. Alla
hans tankar och känslor vällde fram som
från ett stort, brusande vattenfall. Han
kunde lika gärna ha varit diktare eller
musiker och genom dessa konsters medel
uttryckt sina tankar.
Han älskade musik passioneradt och
hade mycket förstånd därom, och häri
var han lika mångsidig som i allt annat.
Klassisk och modern musik, italiensk och
tysk, orkester- och pianomusik, allt var
honom kärt, när han fann det vackert
och gripande. Han var icke af dem,
som fråga hvem, som har gjort en sak,
utan höll sig till saken själf.
Jag har ofta i timtal spelat för honom
medan han målade. Man gick ned till
hans atelier genom en liten trappa.
Ofvanför var salongen, där pianot stod.
Som ett uttryck för hans varma intresse
och varma sätt att visa det vill jag
berätta, att då jag en dag hade spelat för
honom, sade han, då jag slutat:
»Nej, jag måste ge dig något! Just
nu; — hvad vill du ha?» — och så tog
han från sin halsduk en nål med en äkta
perla och räckte mig. »Flickor kunna
väl också använda en sådan?» frågade
han så mildt.
Han talade icke gärna, när han
målade, men han ville gärna höra musik
under tiden, och han hade heller
ingenting emot, att många människor
samlades i hans atelier, medan han arbetade,
sågo på andra taflor eller samtalade
bakom hans rygg.
Alla möjliga slags människor kommo
till hans gästfria och förmögna hem.
Målare, skådespelare eller författare, hela
Köpenhamns intelligens kappades om att
fira och söka honom. Om
förmiddagarne kunde det vara en riktig
folkvandring i hans atelier, medan han icke reste
sig från staffliet, utan endast då och då
sade ett ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
