Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. J. T. Lundbye. — Vilhelm Marstrand. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
danska konstnärer från 3 o-talet.
495
Men de gånger vi återsågo
hvarandra, kommo vi hvarandra ännu närmare,
vi samtalade om så mycket och förstodo
hvarandra så väl. Med sin vanliga,
obegränsade gifmildhet sade han till mig,
när jag kom ned i ateliern: »Kan du
inte finna något i mina portföljer, som
du vill ha? Leta efter något och tag
hvad du vill!»
Jag minns ännu hans skälmaktiga
leende, då jag kom med en handfull
teckningar jag hade valt, som jag gaf
honom att se igenom, och det älskvärda
sätt, hvarpå han sade: »Det är ju bara
barn alltsammans!»
De sista år Marstrand lefde,
hemsöktes han af en stor olycka. Han fick
slag i hela ena sidan och måste för en
lång tid upphöra att måla. Jag såg
honom då på landet, där han uppehöll sig
hos sin bror.
Han stod på gården, då jag kom, och
såg ut som en sårad krigare.
Hans första hälsning var att räcka
mig en ros, och med ett trött, sorgset
leende hälsa mig välkommen. Han gjorde
då mera än någonsin intrycket af ett
fånget lejon, som icke mera kan spränga
sina kedjor, och han, hvilken som få
älskade kraft och skönhet, måtte ha lidit
marter vid att känna sig själf som en
krympling, förändrad och förlamad.
Emellertid var hans ande sig lik, och
då det under middagen uppstod en
teologisk dispyt mellan ett par personer,
hvilken fördes på ett tämligen pedantiskt
sätt, afbröt Marstrand dem den ena
gången efter andra med att sträcka sin stora
hand öfver bordet och säga:
»Låt oss inte gräla! Se på alla dessa
goda saker och låt oss glädja oss åt den
vackra måltid vår värd ger oss.»
Det var sista gången jag såg
honom.
Hans minne är för mig något af det
mest lefvande och kraftiga. Han
påminde om en af renässansens
personligheter i sin öfverströmmande, mångsidiga
begåfning, i sin kärlek till skönheten och
glädjen, i något förnämt och härskande,
som dock aldrig kändes som ett tryck.
Utan tvifvel har han tagit intryck af
den skola, hvari han var upplärd, af sin
tids och sitt lands konst, men han var
i alla fall en ovanligt enastående
personlighet. Det fanns hos honom icke ett
spår af något borneradt eller partiskt,
och han hade intet af den nationalkänsla,
som skryter.
Jag erinrar mig en dag, då han tog
mig upp för att visa mig, hvad han
målat i universitetets högtidssal, och då
också visade de öfriga dekorationerna
och anordningarne där uppe.
»Ja», sade han, »det är ju ganska
vackert för våra små förhållanden.»
För ögonblicket se de unga
konstnärerna hufvudsakligen det ofullkomliga
i hans kunskaper, men det skall utan
tvifvel åter komma en tid, då man gläder
sig öfver hans flödande
kompositionstalang, öfver de många växlande
uttrycken för hans stora begåfning.
Mest af allt tycks han mig likna en
stor improvisatör.
Han kunde gripa ögonblicket och
förstod konsten att göra lifvet rikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
