Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Ibsens »Brand». Af M. Prozor - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ibsens »brand
521
blifva skapelsens skönhet. Gudarne gå sin
väg endast för att lämna plats för andra».
Detta är på pricken ämnet för ett annat drama
af Ibsen, »Kejser og Galilæer», det
ståtligaste af hans arbeten, ännu okändt i Frankrike.
Det skulle kan hända kunna finnas ett
sätt att förklara denna öfverraskande
öfverensstämmelse i idéer genom en naturlig
härstamning. Det skulle ske genom att
sammanställa Renans och Ibsens namn med
Schellings. Man vet, att Renan hade
studerat Naturens filosofi. Å andra sidan
hafva ett stort antal skandinaviska teologer
tagit intryck däraf och utspridt dess idéer
i sina land. Ibsen har följaktligen kunnat
träffas af detta inflytande indirekt och utan
att veta af det. Säkert är, att Brands
nye Adam är densamme som Schellings
och att han i intet afseende skiljer sig från
Renans komme parfait. Äfven för
Schel-ling låg det onda i den på djupet af vår
varelse gående brytningen af den
ursprungliga enheten och frälsningen i
återvändandet till denna enhet. För honom, liksom
för Renan, liksom för Ibsen, är
individualismen världens lag, men individualitetens
högsta häfdande är egoismens frivilliga
uppoffrande i afsikt att upprätta väsendets
ursprungliga enhet. Schelling förhärligar
viljan lika mycket som Brand och
förkunnar, att vilja och lefva äro ett.
Men om det är intressant att se den
tyska metafysiken tjäna till föreningsband
emellan Renan och Ibsen, dessa män, som
stått på så skilda håll i Europa, och som
ej vetat af hvarandra, blir man ännu mera
öfverraskad af att konstatera, att dessa
doktriner hafva ledt dem båda till att söka
afskaka våra förkonstlade lagars ok. Det
som Ibsen kallar Menneskeaandens
revol-tering (riktad i synnerhet emot de moderna
doktrinärernas tyranni) är så formuleradt af
Renan: »Var skön, och gör i hvarje
ögonblick det som ditt hjärta ingifver dig, detta
är hela moralen. Alla andra regler äro
opålitliga och lögnaktiga i sina absoluta
former ... ty intet kan sättas i stället för
själen, och ingen undervisning kan för
människan ersätta hennes naturs ingifvelse.»
Man förstår nu, hvarför Renan icke gjorde
något slutpåstående, hvarför Ibsen
framställer problem utan att lösa dem. »Jeg
spörger kun, mit Kald er ei at svare»,
säger han i en af sina dikter. Den ene
säger oss allt hvad han tänker, till och
med när hans tanke blir tveksam, den andre
allt hvad han ser, till och med när hans
syn blir dunkel: båda göra det med en
beundransvärd uppriktighet oeh med en
förledande kraft, som kommer oss att tänka
och se tillsamman med dem och i enlighet
med dem. Intet kan vara mera ägnadt
att hålla intelligensen och själslifvet vakna
inom oss. Det är den enda uppgift som
de erkänna. Det finns heller ingen
skönare, förutsatt att, då man i en människas
eller i ett folks lif studerar det närvarande
eller det förgångna med allt dess elände,
man har en fast tro på framtiden, på det
giidomligas förverkligande, såsom Renan,
på det tredje rikets tillkommelse, såsom
Ibsen (se Kejser og Galilæei’’), på viljans
slutliga belöning, om det också vore utom
tiden och utom denna världen. Det är
enligt mitt förmenande så, och icke såsom
en sista förmaning till den döende Brand
eller såsom ett slutligt öfverstrykande af
hela dramats upphöjda grundtanke, som
man bör förstå slutorden: »Han er Deus
caritatis.» Den röst, som uttalar dem, är
världsväsendets, den ena och odelbara
naturens, i hvilken Brand till slut uppgår.
III.
I detta drama har Ibsen velat icke
gifva ett artificielt lif åt en idé utan, efter
att hafva framställt denna idé på ett
abstrakt sätt, visa oss det öde, som är
densamma förbehållet i lifvet sådant som det
är eller åtminstone sådant som han ser det.
Det är icke en afhandling utan en tafla,
som belyser en tanke. Delvis ett
filosofiskt arbete, är det alltigenom ett
konstverk. Det är icke Ibsen som föranleder
striderna eller underblåser konflikterna.
Han målar för oss i dramatisk form den
strid, som sedan Kierkegaards dagar
utkämpas i hans land emellan de
rationalistiska presterna och statskyrkan eller
rättare staten själf såsom själarnes herre.
Striden för andligt oberoende utkämpas i Norge
på det religiösa området. Därför har Ibsen
gjort Brand till präst. »Jag hade kunnat»,
skrifver han till Georg Brandes, »framställa
Galilei, utan hans slutliga afsvärjelse, eller,
om ni hade lefvat för hundra år sedan, er
själf i eder strid mot Rasmus Nielsen och
hans kompromiss-filosofi.»
Med sin föresats att lära sina landsmän
förstå det lif, som omgifver dem, måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
