Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key
- IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IX.
Om Almqvist genom sina åsikter oroat
ett och annat svärmiskt sinne, en och
annan obefäst karakter, så blef det hans
tragiska öde att genom sin historia gifva
korrektivet till hvad hans idéer ägde af
idealistisk ensidighet, särskildt genom den
obetingade tron på instinkten som ofelbar
inspiration, på subjektiviteten som enda
rättsnorm. Han skulle själf uppenbara, att
i det verkliga lifvet kunna vi icke lefva
»utan ramar kring våra taflor», för att
bruka hans egna ord.
Den inre musik, som Almqvist säger
sig ha varit behärskad af ända från
barndomen, som arbetat sig fram såväl i hans
lefnadsomständigheter som i hans skrifter,
var med ett ord helhetens melodi. För
denna helhets mäktiga ton var det hans
väsens sköra glas brast i stycken.
Han blef ett offer, icke blott på grund
af sin tids försiktiga ifver att taga brödet
ur den fritalandes mun. Ty huru
ödesdigert detta än i andra hand blef, huru
mycket det medverkade till hans slutliga
moraliska undergång, så hafva många i detta
fall lidit mycket större orätt än han, utan
att därför göra orätt.
Hans offerbestämmelse är ett med hans
väsens rot, är utsprungen ur det
naturgrundens hemlighetsfulla djup, som han
inom sig själf med fasa blickat ned i,
innan han diktade Amorina. Han blef,
hvad Ibsen kallar sin Julianus, »Nødvendighedens
slagtoffer», »en vildfarende
menneskesjæl», som »maatte fare vild». Också
Almqvist hörde till dem, som beredt det
tredje rikets tillkommelse, det, på hvilket
samtiden väntar, det, om hvilket Almqvist
siade, och för hvilket han blef »et herligt,
sønderbrudt redskab».
All lifvets djupaste tragik ligger i
begränsningen, i den psykologiska
nödvändigheten att icke kunna kasta sig med
måttlös andlig energi åt ett håll och
hafva kraften kvar för ett annat område.
Almqvist var genomträngd af framtidens
lifsåskådning, monismen. Enhet och helhet
var hans mål, framför allt mellan lifvet och
dikten. Han ställde individen med dess
egen inre auktoritet mot alla yttre
auktoriteter; hans sträfvan var att spränga
gränser öfverallt. Och all hans kraft gick till
detta. Gränser kunde han ej sätta, ej ens
för sig själf. Att individen behöfver
växelverkan med släktets rättsbegrepp och sin
ansvarskänsla utvecklad genom solidaritetskänslan
med det hela, detta kunde således
icke han bli en målsman för. För honom
äro »tingen ej goda, ej onda; de blott äro».
Handlingar blefvo för honom såsom
tingen, och småningom upplöstes både ting
och handlingar till overkligheter, och
fantasien blef verkligheten. Hans son yttrade,
att han mångfaldiga gånger fann fadern
tro sig ha utfört, hvad han blott tänkt,
och tro sig endast ha tänkt, hvad han
verkligen utfört. Här ligger fantasiens
ständiga fara för moralen och tillika det
fullgoda skälet, hvarför samma sedliga dom
icke blir rättvisa, när den mäter
fantasimänniskan med den fantasilöses mått.
Almqvist definierar karakter sålunda: en
lifvets inre friskhet, poetisk rörlighet, ofängslad
fantasi. Vi finna, att han sätter likhetstecken
mellan ett artistiskt temperament
och en karakter, hvilka vanligen äro
motsatser. En karakter bevarar genom alla
utvecklingsskeden en kontinuitet; den är
identisk med sig själf genom minnet af
sina föregåenden, och genom detta minne
kan den »läsa korrektur öfver själens poem»,
för att bruka ett Almqvists uttryck. För
fantasimänniskan är lifvet däremot plastiskt,
ett ler, hvilket hon i dag omdanar från
den form, hon gaf det i går. Detta gör
henne i stånd att ständigt idealisera sin
egen ställning och sin egen stämning, att
dikta om det förflutna, för att lämpas efter
det närvarande. Ingen äger omdiktningens
förmåga i så hög grad som den, hos hvilken
fantasien och fåfängan, reflexionen och
känsligheten, dialektiken och svagheten ingått
de hemlighetsfulla föreningar, hvilka tillhöra
Hamlet-naturens kännetecken. Almqvist var
i hög grad en sådan natur. Men denne
Hamlet var ytterligare sammansatt, genom
att i honom fanns ett stycke af en don
Quixote, som stundom dref till handling.
Sedan fick Hamlet brådt att utplåna
spåren efter don Quixote. Den
fäderneärfda advokat-energien, den lifliga
inbillningskraften hjälpte Almqvist att bli så
grundligt karakterslös, som han visade sig
vid hvarje tillfälle, då det gällde att bära
ansvar för sina handlingar. Sålunda
borträsonnerade han afsiktligheten i Det går
an; sålunda försvarade han sitt myckna
slarf som rektor med att framhålla sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0575.html
