Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmåga att göra skilda saker på en gång!
Sålunda intalade han sig, att han kunde
prästvigas och emottaga prästerlig
befordran, ehuru han var en utpräglad
fritänkare, och han lugnade sitt samvete med
samma jesuitiska skäl, som i våra dagar
brukas, att kyrkan är Guds egendom och
icke prelaturens, samt att man således, som
Almqvist, kan lofva att obrottsligt och
utan reservation lära den ortodoxa läran,
men i hjärtat bestrida den. Och slutligen
blir detta Almqvists omformande af
verkligheten den enda möjliga förklaringen till
den slutliga tragedien.
Oaktadt enkla och måttliga lefnadsvanor,
saknade Almqvist all hand med
penningaffärer. Hans ekonomiska ställning blef,
trots hans eget oerhörda arbete, trots
hans vänners, särskildt L. J. Hiertas,
och hans brors, sedermera generaldirektör
Almqvists bemödanden att hjälpa honom,
allt mera förtviflad, och den fasta, väl
lönade plats, som kunnat rädda honom —
den fanns icke för »samhällsomstörtaren»
i det samhälle, han tillhörde. Hans natur
kände det ekonomiska trycket som en
outsäglig pina, han kände också djupt dess
demoraliserande inflytande. Redan några
år innan slutet kom, yttrade han en gång
till min ofvan anförde sagesman:
»Penningen är en helvetets makt. Jag har
nyligen haft två tusen kronor i min hand,
dem jag skulle utbetala till min bror på
Antuna. Man kommer från Stockholm till
Arituna på tre timmar. Men jag har
behöft tre dagar för att resa den vägen och
lämna ifrån mig penningarne, som just var
den summa, med hvilken jag nu varit
hjälpt». Mer än en gång har helt visst
den olycklige känt liknande frestelser. Och
med afseende å giftmordsanklagelsen har
han, likt en annan Raskolnikow, länge
tumlat om med tanken, om det skulle
vara rätt eller orätt att göra slut på en
gammal usel procentares lif, en
procentare, som njöt af att pina sin
omgifning och som genom några reverser (på
hvilka Almqvist en gång förfalskat sitt
namn till Almgren, hvilket han dock sedan
godtgjorde) höll Almqvist i sin hand. På
reverserna hade Almqvist icke kunnat skaffa
borgen. Frestelsen att döda von Schewen
var dessutom sammanhängande med den
fullmakt, Almqvist erhållit af Schewens son,
att taga hand om boet, i händelse faderns
länge väntade död skulle tima. Under
sådana förhållanden kunde ju Almqvist lätt
återtagit sina reverser. Mycket i dessa
förhållanden talade således mot Almqvist, då
v. Schewen anklagade honom att ha lagt
arsenik i hans soppa. Vid undersökningen
fanns mycket riktigt arseniken i denna
historiska hafresoppa, som i Sverige
endast har en medtäflare i ryktbarhet, Erik
den XIV:s ärtsoppa. Men många flera
skäl tala för, att en svartsjuk tjänarinna,
hvilken ville göra Almqvist misstänkt hos
v. Schewen, lagt dit arseniken. I den
hänryckning, med hvilken man från
många håll omfattade tron på den hatade
revolutionärens brottslighet, fann man
emellertid bevisen för denna lika solklara,
som de nu synas underhaltiga. Almqvist
kunde också i själfva verket endast dömas
sitt embete förlustig, och det enda stora
beviset mot honom är — hansegen flykt.
Denna flykt synes dock ur de gifna
förutsättningarne ej svår att förklara.
Almqvist visste bokstafligen icke, under den
första svindlande förnimmelsen af att stå
anklagad som giftmördare, om han
verkligen handlat eller endast tänkt, och han
flydde från alla de förvecklingar och
förödmjukelser, som han i sitt dåvarande
sinnestillstånd icke hade mod och makt
att uthärda. När han sedan fick ro att
tänka, insåg han, att han aldrig skulle
lyckas att på samma gång ge ljus åt det
förflutna och själf därunder förbli ljus.
Och framför allt grep han möjligheten att
bli fri från hemlifssorger, arbetssläp,
affärsbekymmer, från alla de sins emellan
hoptrasslade maskorna af det nät, i hvilket
lifvet snärjt honom, innan det riktade
nådestöten. Han greps af frihetsyrsel, af den
lidelsefulla lyckan att kunna börja på nytt.
Världen stod honom öppen, denna värld,
hvars okända härlighet redan som barn
och hela lifvet igenom hänryckte honom,
då han anade den genom Kartans behag,
kartan, hvars former, färger och namn på
länder och haf alltid försatte hans fantasi i
lifligaste rörelse. Han hade genomströfvat
Stockholms omnejd och stora delar af
Sverige, han hade äfven gjort utländska
resor, men aldrig helt fått tillfredsställa sin
brinnande reslust. Nu var vägen öppen.
Drifven af alla dessa impulser, offrade
han de sina, offrade sitt rykte, tog
vanäran med sig i landsflykten, i grafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
