Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sveriges modernaste diktare. Carl Jonas Ludvig Almqvist. Af Ellen Key - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skildring af Almqvist från de moderna
idéernas synpunkt. Många tecken tyda således
på, att Ahnfelt får rätt i sin förutsägelse
att, när realismen blef gammalmodig, och
den fritt diktande fantasien åter kom till
sin rätt, då skulle Törnrosens bok också
komma till heders »såsom det märkvärdigaste
skaldeverk, svenska litteraturen äger».
Genom enskilda föreläsningar under
vintern 1892 sökte jag i min ringa mån
verka för detta. Och när jag sedan vågat
vädja till större kretsar, har min
förutsättning att uttala något värdt att höra endast
varit den, att jag, opartisk i fråga om
Almqvists åsikter — dem jag ej obetingadt
delar — gent emot diktarpersonligheten
saknar all objektivitet. Inom kritiken, som
inom den öfriga litteraturen, är det
nämligen de stora
känslornas tid, som
kommer tillbaka: det är
den stora kärleken
eller det stora hatet
— hvilket endast är
en omvänd kärlek
— som i objektivitetens
ställe bör föra
ordet.
Med godt minne
af Almqvists varning
att fruntimmer böra
akta sig för
vokativen, som är deras
svaga sida, skulle
jag dock kanske ej
vågat offentligt
uttala min entusiasm,
om jag icke ägt
en meningsfrände,
hvars omdöme man
ej lätt underkänner.
Jag menar Joh. Ludvig Runeberg,
hvilken i hela sitt lif i Almqvist såg den
beundransvärde, den, utan all jämförelse
med öfriga svenska skalder, störste inom vår
litteratur. Striden om Det går an
minskade lika litet som flykten Runebergs
hängifvenhet. Han yttrade rörande Almqvists
åsikter: »De äro icke för spenabarn».
Han yttrade rörande Almqvists diktning:
»När vår Herre vill spela en vacker visa,
frågar han icke efter, om det är på en
sprucken fiol». Han yttrade på tal om
Almqvists personlighet till en vän, hvilken
berättade, att han efter Almqvists flykt
vändt dennes porträtt mot väggen:
»Vänd du det rätt igen!»
När skall den hand komma, hvilken
utför samma handling med Almqvists bild
inom den svenska litteraturen?
Endast inom
ungdomen torde man
kunna hoppas att
finna någon, ej blott
med kärlek nog,
utan med makt nog
att utföra värfvet.
Det är därför
särskildt till denna
ungdom det
ofvanstående är riktadt, som
en maning och ett
hopp, hvilket
hvilar på dessa ord af
Almqvist själf:
»Älskvärda
ungdom, du endast är
den, som, likt Gud,
har förmåga att
förlåta människor.»
Ellen Key.
 |
| Almqvists grafvård på Herdenthorskirchhof i Bremen.[1] |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
