Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf II Adolf. Af Harald Wieselgren. Med 22 bilder - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
gustaf ii adolf.
543
digt triumferade den habsburgska
politiken i Böhmen: konung Fredrik blef
slagen af Ferdinands trupper, beröfvad både
konungarike och kurfurstendöme, och »de
evangeliske» i kejsarens arfländer utsattes
för den våldsammaste religionsförföljelse.
Det var ett tungt slag för »das
ge-meine Wesen». Men Gustaf Adolf hade
intet att förebrå sig. Böhmens ständer
och konung hade sändt honom bud om
hjälp, han hade lofvat sända kanoner (de
hunno åtminstone till Stettin), men icke
att ensam draga åstad till Böhmens hjälp
eller ens nu bryta stilleståndet med
Polen. Däremot hade han lofvat att i
förening med den tyska evangeliska unionen,
med stöd af England och Nederländerna,
utvidga sitt polska krig till ett krig mot
kejsaren, hvarvid Sibenbiirgen och
Ungern borde dragas med i förbundet.
Böh-marnas svaghet och deras konungs
oduglighet läto alla dessa planer stanna på
papperet. Men konung Fredriks
»restitution», åtminstone i Pfaltz, blef en
huf-vudpunkt i de följande förhandlingarna
mellan protestantiska stater,
hufvudsakligen för att förmå konungen af England
att biträda förbundet.
Gustaf Adolf hade sändt många
sändebud till Danmark, Nederländerna,
England och Pfaltz samt likaledes mottagit
många. För sin egen andel i kampen
mot den katolska världsmakten — så
kallade han kriget mot Sigismund, behöfde
han numera icke de andras hjälp, men
ville dessa stater hafva hans hjälp, så var
han icke obenägen, på framställda villkor.
Om dessa villkor förhandlades nu
1620-talet framåt, men Gustaf Adolf möttes
aldrig af den beredvillighet eller ens den
ärlighet, han hade förväntat. England
svek honom en gång för Mansfelds, en
annan gång för Danmarks skull. När
Danmark gick ut i kriget, fick det långt ifrån
det utlofvade understödet. Och under en
främmande furstes befäl ville icke Gustaf
Adolf sända sina trupper i fält.
Danmark blef slaget. Den
habsburgskt-ka-tolska makten hade under dessa år af
svagt motstånd och ofantlig diplomatisk
korrespondens nått fram till Östersjön.
Detta är den bakgrund, mot hvilken
Gustaf Adolfs regering och bedrifter på
1620-talet måste ses, för att rätt uppfattas.
Inför kejsaren hade han komprometterat
sig genom att sända Böhmen
krigsmateriel, att icke tala om hans många
planer, hvilka endast genom brist på
understöd från de öfriga makternas sida blefvo
outförda. För honom blef alltså
kejsarens öfvermakt en fara, icke endast
genom kejserliga truppers understöd åt
fränden i Polen.
Huru Nederländerna utvecklat sig
under krig genom handel till rikedom och
makt, hade Gustaf Adolf och hela hans
samtid sett. Att Sverige borde göra
sammaledes, blef Gustaf Adolfs plan. Han
inkallade holländare både för bergverkens
upphjälpande och handelns bedrifvande
och trodde, att svenskarne skulle lara sig
af dem. Han stiftade kompanier af flera
slag och utrustade dem med monopolier
— för att stärka rikets finanser för
tillfället. Han såg sin danske granne skörda
guld genom öresundstullen, och det blei
hans genomgående krigsplan att
underlägga sig sådana orter, i hvilka han kunde
beskatta handel och sjöfart. Det var ju
»till undersåtarnes lisa». Nevas och
Nar-vas utlopp behärskade han; närmast kom
Dünamynningen.
Vid Elfsnabben samlade konungen på
sommaren 1621 en betydande här,
sedan polackarne, trots krig mot tartarer
och turkar, icke kunnat förmå sin konung
att ens befullmäktiga fredsunderhandlare
med Gustaf Adolf, långt mindre sluta fred.
Under det man väntade på vind,
pro-mulgerade rikskansleren de af konungen
själf författade krigsårtiklarne, hvilka
sedan af trupperna besvuros. I dessa lag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
