Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf II Adolf. Af Harald Wieselgren. Med 22 bilder - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
harald wieselgren.
de nya bundsförvanterna sina roller på
den kommande krigsteatern sålunda, att
sachsiska arméen under Arnim gick mot
Böhmen — där Wallenstein förhandlade
med Arnim, äfven sedan han öfvertagit
befälet öfver en kejserlig här! Gustaf
Adolf hade misstrott honom. Kejsaren
förödmjukade sig intill ytterlighet och
erkände Wallenstein som oinskränkt herre
öfver den armé, han för kejsaren skulle
upprätta.
Den ostadige kurfursten leddes af
Arnim, som leddes af fiendens general!
Sådant är intrigspelet på den östra
krigsteatern, under det Gustaf Adolf
fortsätter sitt segertåg på den västra.
»I de påfviskes egne land och
prästegodsen» gick Gustaf Adolfs tåg, öfver
Tiiringerwald till Franken, emot de
andliga stiften i Main-trakten. Här skulle
»to tal verket» uträttas. Kejsaren var ju
icke farligare, än att striden mot honom
kunde anförtros åt kurfursten, antog
Gustaf Adolf, som antagligen icke ännu
trodde på allvaret i en försoning mellan
kejsaren och Wallenstein. Gustaf Adolf
gick själf att göra om restitutionsediktet
i öfre Tyskland och låta »de påfviske»
betala kalaset. Erkänd var han nu af
vän och fiende som de evangeliskes
hufvud. Städer och furstar slöto sig till
honom, begärde hans förbund och mottogo
med tacksamhet den räddande hand, han
utsträckte. Men alldeles gratis skulle de
icke räddas, de fingo vara med om
»soldateskans förnöjande», en post, som
tidigare på året vållat konungen så svåra
stunder.
Öfver Halle tågade Gustaf Adolf till
Erfurt, hvars befästningar han
förbättrade, så att denna stad sedermera blef
en af de svenska härarnas stödjepunkter.
Vidare gick tåget till stiftet Würtzburg,
där rika förråd eröfrades. Intagandet af
hufvudstaden spridde skräck bland
Tysklands katoliker, men konungen under-
tryckte icke deras religion, han lät dem
endast dela med sig af sina värdsliga
ägodelar. Ny landregering anordnades
i Würtzburg, i Franken, i Mainz m. fl.
orter, allt som de hunno intagas. Genom
offentliga mandat gaf konungen tillkänna,
att den hyllning, han fordrade, afsågs att
gälla intill dess en säker fred i riket
blifvit återställd. Klostren indrogos, deras
invånare utdrefvos, och deras skatter
användes.
I början af november utsträckte
konungen sina vapen till Rhen. Frankfurt
am Main öppnade sina portar. Mainz
hade spansk besättning, den andelige
kurfursten hade flytt; spanska trupper lågo
äfven i Oppenheim, på andra sidan Rhen.
Bägge fästena togos, spaniorernas välde
i Pfalz bröts. Mainz blef för vintern
konungens högkvarter, hvars glans
förhöjdes genom drottningens och
rikskanslerens närvaro samt en ständig ström af
furstar, generaler och diplomater. Och
konungens soldater hade det förträffligt.
Nu är det, som, enligt Adler Salvius"
bref till Per Brahe, »våra finnpojkar laga
kallskål i stormhatten med vin och semla».
Hit kom äfven den förjagade
kurfursten-konungen Fredrik med ståtligt följe
och en hop soldater. Han mottogs på
det artigaste af Gustaf Adolf, som icke
uraktlät något, som kunde göra Hans
Böhmiska Majestät heder och nöje. Men
den oduglige potentatens »restitution»
var icke längre stridens kärna, fastän för
tillfället Arnim med sachsiska hären
besatt Prag. Diplomatiens hufvudföremål
denna tid var Frankrikes försök att
förskaffa katolska ligan neutralitet, på
villkor, dem Gustaf Adolf afslog, under det
hvarken Frankrike eller ligan ville antaga
de villkor, konungen uppställde. Alltså
blef ingen neutralitet af, utan kriget
fortsattes i »ligans» länder.
»Universalfreden» debatterades äfven, men med ringa
allvar. Tilly hade åter samlat en armé,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
