Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf II Adolf. Af Harald Wieselgren. Med 22 bilder - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf ii adolf.
563
Pappenheim här och hvar haft
framgångar, Wallenstein skulle åter komma på
skådeplatsen. Gustaf Adolf, som vid
årsskiftet hade ungefär 80,000 man i
Tyskland, från Östersjön till Main och Rhen,
värfvade alltjämt och hoppades under
året kunna fördubbla sin styrka. Sedan
konungen fördelat kommandot öfver
trupper och befälet öfver städer och
länder, bröt han själf upp från Mainz i
början af mars 1632, med 20,000 man, för
att söka upp Tilly. Först gick han åt
Donau. Den 21 mars höll konungen sitt
intåg i Nürnberg, som hyllat konungens
fana, mottog honom på det ståtligaste
och gaf honom rika skänker.
»Beständighet i det allmänna evangeliska
förbundet», sade konungen i sitt
tacksägelsetal, »är den bästa gåfva I kunnen
gifva mig.» Till fots besiktigade
konungen, efter festbanketten, stadens alla
utanverk: konung Fredrik kunde ej återhålla
sin förvåning att en så korpulent herre
förmådde stå ut med sådan ansträngning.
Han hade ej härdat sig i fältlifvet, som
Gustaf Adolf, hvilken under sina första
månader i Tyskland veckotal i sänder ej
tillät sig en enda natts hvila i redd bädd.
Donau uppnådde de täflande
fältherrarne nästan samtidigt. Tilly hade ej gjort
ett enda försök att hindra svenskarnas
marsch. Nästan i hans åsyn tog Gustaf
Adolf Donauwörth och gick öfver floden.
Under jubel firades nu åter en
evangelisk påsk i denna riksstad. Ulm
besattes fredligt. Den 5 april gick konungen
i fiendens åsyn öfver Lech. Under
skott-växlingen sårades Tilly så svårt, att han
kort efteråt afled. Kurfursten af Bayern,
ligans hufvudman, som var med vid Lech,
måste nu själf anföra sin armé till snabbt
återtåg uppåt Ingolstadt. Svenskarna
tågade in i Bayern. Augsburg öppnade
sina portar, evangeliska rådsherrar
insattes, de katolska afdankades, och i
»Augs-burgiska bekännelsens» moderstad pre-
dikade Gustaf Adolfs hofpredikant öfver
hur Herren hjälper dem, som förtrösta
uppå honom. »Den goda evangeliska
staden» hyllade sin befriare, som
emellertid snart fortsatte segertåget. Vid
Ingolstadt sköts hästen under Gustaf Adolf
— nästan i samma stund, som Tilly drog
sin sista suck inuti den befästa staden.
Kurfurst Maximilian, som lyckats
afsätta Wallenstein, flydde nu till hans
bistånd, förföljd af Horn. Gustaf Adolf
väntade, att Wallenstein skulle lämna
Sachsen i fred och söka upp honom, om
han fortfor att lefva på Bayern. Därför
tågade han rakt söderut, intog München,
som skonades för Magdeburgs öde mot
erläggande af en betydande
penningesumma i brandskatt.
Kurfursten Johan Georg förhandlade
under tiden åt alla håll: mest med
kejsaren genom Arnim och Wallenstein. Den
senare fördref så godt som utan strid de
sachsiska trupperna ur Böhmen, men lät
dem hållas i Schlesien. Till Sachsens
försvar behöfdes de tydligen icke i
kurfurstens och fältmarskalkens tanke, hvilken
efter några år fick sitt uttryck i
Sachsens separatfred med kejsaren. Men nu
vågade Johan Georg ej bekänna sådant
inför sin mäktige bundsförvant, och
denne vågade icke lämna honom i
Wallensteins våld för att icke i kurfursten få
en öppen motståndare. Förbundet med
Gustaf Adolf kände Johan Georg icke
som en förpliktelse, endast som ett skydd
i fall af behof, och han handlade
därefter.
I Nürnberg rådslog Gustaf Adolf med
män af rådet om hur freden borde
ställas. leke ensidigt och godtroget borde
de särskilda potentaterna sluta en fred,
som ingenting skulle betyda, när kejsaren
åter finge makt att bryta den. Nej, de
evangeliske borde fast sluta sig
tillsamman under en därtill kvalificerad
hufvudman — t. ex. kurfursten af Sachsen; om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
