Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gustaf II Adolf. Af Harald Wieselgren. Med 22 bilder - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
harald wieselgren.
de evangeliske enade sig om honom,
skulle konungen icke vägra sitt
samtycke . . . Men funne man detta icke
antagligt, så hade man ingen annan råd
än förbinda sig med Sverige, icke som
underlydande utan som bundsförvanter.
Blott städerna hölle med konungen, så
komme nog furstarne efter, och corpus
evangelicortim skulle kunna konsolideras.
Att konungen själf ville blifva dettas
hufvudman, lider intet tvifvel. Han var det
ju dessutom redan, så obehagligt det än
syntes för Johan Georg och — Arnim.
Wallenstein hade emellertid iörenat
sina trupper med kurfurst Maximilians
och syntes beredd att i Bayern möta
Gustaf Adolf. Nürnberg blef platsen, där
de stora fältherrarne skulle komma att
först taga hvarandra i betraktande. I
slutet af juni begynte Gustaf Adolf
för-skansa ett läger utanför Nürnberg, en
tysk mil långt; några dagar senare kommo
Wallenstein och kurfursten och byggde
ett förskansadt läger på andra sidan om
Nürnberg; det räckte 2V2 tyska mil i
längd. Och här lågo dessa ofantliga
truppmassor gent emot hvarandra
sommarn i ända, tills pest och hunger tvungo
dem därifrån. Gustaf Adolf försökte
storma Wallensteins läger (25 augusti),
men försöket misslyckades. När
ändtligen Gustaf Adolf tågade bort, gjorde
Wallenstein icke det minsta försök att
hindra eller oroa afmarschen, som ägde
rum den 8 september. Wallenstein höll
ut tre dagar längre.
Från Österrike hade deputationer från
de evangeliska bönderna kommit till
Gustaf Adolf med begäran om hjälp; Axel
Oxenstierna, som den 18 sept. i
Nürnberg sammanträffat med konungen, rådde
honom starkt till detta tåg. Men
konungen var obeslutsam, gaf ordres och
kontra-ordres. Han måste göra sina beslut
beroende af Wallensteins rörelser. Och dessa
gingo norrut, med bestämdt mål att krossa
kurfursten af Sachsen eller göra honom
till kejsarens bundsförvant. Den 18 okt.
stod Wallenstein vid Leipzig, den 22 gaf sig
staden,^ hans trupper bredde sig härjande
omkring i trakten, Johan Georgs här låg
i Schlesien, och Arnim kom icke, trots
kurfurstens befallningar. Men Gustaf
Adolf kom. På hans underrättelse om
sin snara ankomst och begäran om
konjunktion med kurfurstens armé hade
denne ännu den 5 november icke förmått
sig att svara.
Frän Bayern till Franken och
Tü-ringen gick Gustaf Adolfs tåg med stor
snabbhet. Han var otålig att få tag i
sin fiende. I Erfurt rastades några dagar,
där tog konungen afsked med sin gemål.
Därifrån sände han den 28 oktober till
Johan Georg några uppsnappade bref
från Wallenstein; i det ena skrifver denne
till Altringer: »denn wann wir den König
gedempfet haben, da seind die andere
alle gefallen.» Wallenstein räknade
särskildt på, att Gustaf Adolfs stora prestige
inför soldaterna skulle tagit skada af hans
misslyckade stormning vid Nürnberg, och
gladde sig däröfver. Han visste nog hvad
personlig prestige betydde inför knektarna.
Ganska möjligt, ja nära sannolikt är, att
just samma tanke förmått konungen att
i nästa »rencontre» med Wallenstein
tidigt hazardera sin person i stridshvimlet.
Den 31 oktober nådde svenskarne
Naumburg, slogo läger utanför staden
och begynte strax befästa det med vall
och graf. Här ville Gustaf Adolf afvakta
den sachsiska härens ankomst: »det
gäller», skref han till kurfursten, »Edert lands
räddning, därför måste Eder förbindelse
hållas och hvad möjligt är af Edra
trupper ju förr dess heldre få gå till Saale.»
Konungen skref bref på bref från
Naumburg. Men kurfurstens armé låg i
Schlesien, och Arnim föregaf, att han behöfde
den där, kunde på sin höjd undvara
några regementen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
