Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Harald Höffding. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
harald höffding.
583
dien, The international Journal of Ethics
och kanske än flere.
Här kunde en karakteristik af de
ledande tankarna i Höffdings hufvudarbeten
förekomma. Med en sådan ämna vi dock
ej försöka oss. Hans sedelära är, som
bekant, en rent human etik på deterministisk
grundval och med välfärdsprincipen som
ledande handlingsgrundsats. Höffdings
psykologi är utförd på grundvalen af det
uppfattningssätt af själslifvet och dess
förhållande till det kroppsliga underlaget,
hvilket är kändt bl. a. under namnet den
psy-kofysiska paralielteorien. Men först sedan
Höffding skänkt oss en metafysik, skall
hans världs- och lifsåsikt framstå i full
klarhet. Och just för uppgiften att skrifva
en metafysik af en viss grundbeskaffenhet
synes Höffding besitta de bästa
förutsättningar. Kommer den en gång? Skall den säga
oss det lösande ordet, »den sanna
sanningen»? Ett är visst, den skall blifva en i
hög grad lärorik bok. Och den skall nog
jämväl blifva mättad med en viss ypperlig,
säreget höffdingsk stämning. Ty för
Höffding är filosofien intet »dödt husgeråd»
utan en del af honom själf.
Prof. Kroman afslutar sin biografi med
dessa ord: »ligesom Höffding har udfoldet
en særdeles værdifuld Forfattervirksomhed
har han med ualmindelig Iver og
Nidkjær-hed virket som Lærer i Filosofi for den
akademiske Ungdom, med rette afholdt og
paaskjönnet som faa.» Huru han engång
verkade på denna ungdom, därom gifver
en annan dansk skildring * en liflig
föreställning. »Fire gange ugentlig», heter det
här, »gik den unge Rus og hörte Psykologi,
to Aftener om Ugen ekstra og hörte Etik
hos den ny, radikale Professor i Filosofi.
Det gammelagtig gullige Ansigt oppe over
Katedret saa — med de dybe Pandefurer og
det energisk-haarde Hageparti — ud som
skolet i et strengt Tankens Arbejd og
me-gen Livets Modgang; men de blege, milde
Öjne, det krusetblöde Haar og den
»sokratisk» spidsede Næse gav samtidig et baade
ungdommelig vindende og kritisk-jordfæstet
Ansigtsudtryk. Han talte i et klart,
tænk-somt Foredrag, jævnt og ædrueligt; men
naar han stillede en rent menneskelig
Moral op imod den teologiske eller hævdede
* Vilh. Vedels i Nyt Tidsskrift,
februarihäftet 1894.
den humane Etiks Krav til den enkelte om
Selvbeherskelse og Selvudvikling eller
udvik-lede de sociale Retfærdighedsfordringer i
Tiden — da fik hans Stemme en Underklang
af noget saa alvorlig provet og
gennem-levet; og naar han talte om den
»kosmi-ske Livsfölelse», der hos möderne
Menne-sker skulde aflöse Religiositeten, kunde der
komme en næsten geistlig Andagt over
Professoren. Og da fölte den unge Student,
der henne i Auditoriets Halvmörke sad og
skrev op, som inviedes han selv til at
bygge med paa det ny Rige.» Skildringen
porträtterar Höffding, sådan han var år
1884. Den, som vill variera med
Höffding-bilderna från senare tider, må, förutom å
det härofvan bifogade, kasta en blick på
porträttet i Nyt Tidsskrift, ny Række, Aarg. 1,
där det beledsagar en uppsats af Höffdings
hand sysselsättande sig med ingenting mindre
än filosofien som — konst.
Dessa båda män, Georg Brandes och
Harald Höffding, stå, trots stora inbördes
olikheter, för oss svenskar som ett
samhö-rigt par, hvilket gifvit oss åtskilligt att
lefva på. Den andliga makt, de bilda,
har i själfva värket intet verkligt
motstycke inom våra dagars Sverige. Vi hafva
nog kritici och tänkare, men när har
någonsin den moderna, anti-teologiska
världsåskådning, för hvilken de båda nämda
mästarna, hvar och en i enlighet med sin
individualitet kämpat, här fått något uttryck,
jämförligt med det, de förmått gifva? Från
svensk synpunkt stå vidare Brandes och
Höffding alltjämt som representanter för
en radikalism i lifsuppfattningen, hvilken
ligger långt i fjärran för den stora
majoriteten af vår allmänhet. Mellan Brandes
och denna är afståndet teleskopiskt. Men
äfven Höffding —• på hvilka långt bort
från den rätta stråten löpande afvägar
måste icke rättänkeriets målsmän och
lärjungar anse, att jämväl han är inne.
Förhållandet är nämligen, att Höffding icke
låter lifsträdets krona blomstra uppe i en
transscendent himmel, utan i stället
simma på världsutvecklingens allt omspolande
ström. leke heller är han någon
förkrist-ligad platoniker, för hvilken vishetens sista
ord är detta: gud är allt och allt är gud
i det eviga systemet af hans väsen och
idéer. Höffding anser tvärtom, att
människan har en vida anspråkslösare och
vanskligare ställning i ett oändligt kosmos, »at
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
