Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Gartenhaus-tiden. Med 6 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
ELLEN KEY.
skulle vard’a vallfartsort för de troende
af den religion, hvars omedvetne stiftare
han själf är.
Några glimtar af det minnenas
skimmer, som hvilar öfver Weimar och dess
omnäjd, är det jag här nedan sökt
framkalla.
I.
Alla veta, att den nyss tjugusexårige
Goethe »gick upp som en stjärna i
Weimar» den 7 nov. 1775, året efter Werther,
och att därmed börjar den s. k.
geniperioden, hvilken han själf betecknat som
sagolik. Han jämför sin själ under dessa
år med ett evigt fyrverkeri. Från
morgon till afton gnistrar det öfver de olika
sysslor och nöjen, mellan hvilka han
jagar. Till allt medför han den lätthet,
han senare kallat den äkta begåfningens
kännetecken, och det öfvermätt af styrka,
som ’ kom honom att synas demoniskt
wüthig, gudalikt oförbrännelig, att vara
»snille och styrka från hufvud till fot».
»Detta är Goethe eller fan själf», utbrister
Gleim, när en för honom obekant ung
man i grön jaktrock under ett par
timmar låtit en ström af hexameter, jamber
och knittelvers, af vilda fantasier och
stora tankar, flöda öfver sällskapet, och
Wieland svarar: Båda delarne!
Patriciersonen från Frankfurt
uppträdde vid hofvet med den lugna känsla
af inre förnämhet, som ej väntade på
adelsdiplomet för att veta sig mer än
hoffähig. Wieland skildrar, huru alla vid
Goethes ankomst genast kände, att
So hat sich nie in Gottes Welt
Ein Menschensohn uns dargestellt.
Den af Goethe härligt hånade
Wieland blir snart så betagen i denna
»älskvärdaste af människor», att han
kallade sin själ »full af Goethe, som en
blomkalk af en daggdroppe.» Med samma
förälskade förtjusning, som hans egen
mor beskådat honom, då han med
hennes röda pels öfver skuldrorna och det
bruna håret fladdrande i vinden ilade
fram på isen i Frankfurt, blef han
betraktad af änkehertiginnan Amalia, när
han, med upplöst hår, dansade vilda
solodanser i hennes salong. Samtida
skildrare finna ej ord för att beskrifva den
stolta, smidiga gestalten, den breda
ljusstrålande pannan, den fina, rörliga
munnen, men framför allt de stora, svarta
ögonen, »zaubernde Augen mit
Götter-blicken», sjunger Wieland, blickar
flammande af snille, strålande af löjen,
smältande af känsla. Under dessa
lifsberus-ningens år, dem Goethe skildrar i en
enda rad:
Jugend ist Trunkenheit ohne Wein,
ödslade han sitt snille och sitt hjärta vid
Weimars lilla hof, så som Buckingham
ödslade vid det franska, när han vid
hvarje steg lät diamanter falla från sin
dräkt, ett gnistrande rägn, som kvinnorna
trängdes kring honom för att uppfånga.
Goethe hade samma sorglösa lycka af
sina krafters blomstring, som den vårliga
jorden af sina otaliga sippor, lika liten
tanke som den att spara till ett nästa
år. Man kände i Goethes närhet, »att
han icke kunde vara annorlunda; att han
måste utveckla sin natur ur sig själf, som
blomman växer, som säden mognar, som
trädet rundar sin krona»; man stod
öfverväldigad inför dimensionerna af denna
naturkraft, och Klinger gaf helt visst ordet
åt mångas känslor, när han utbrast: »O
was von Goethe ist zu sagen! ich wollte
eher Sonne und Meer verschlingen!»
Men huru outtömligt ung och stark
Goethe än syntes andra, själf bar han
inom sig minnet af att redan hafva
gelebt, geliebt und, sehr viel gelitten,
medvetandet af att djupt behöfva såväl
fäste som förnyelse. Kärleken och hans
trädgård blifva de rottrådar, hvilka skänka
honom båda delarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
