- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
14

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Gartenhaus-tiden. Med 6 bilder - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IO ELLEN KEY.

var vegetarian till sin smak, unnar sig
aldrig att njuta, hvad han kan sända
henne; ja, när han på en resa skickat
henne 23 apelsiner men glömt en,
förargar detta honom, oaktadt apelsinen
kom väl till pass att läska honom själf.
Ofta söker han få komma och samman
med henne äta de sparris eller meloner
han sänder; är han af arbete kvarhållen
i Gartenhaus, ber han att med budet få
en korf eller något annat till middag, ty
hans ungkarlshushåll förestås af en
betjänt, hvars yppersta prestation är —
Eier-kuchen. För öfrigt ordnas genom dessa
morgonbiljetter samvaron under dagen:
promenader i parken eller läsning i fru v.
Steins hem eller musik i Goethes trädgård
eller té där samman med Knebel, Herders
eller andra.

I de flesta brefven lämnar naturens
stämning Goethe bilder för att uttrycka
sin kärlek och sitt behof af kärlek, t. ex.
»I dag är det mulet ■—- gif mig en
solglimt genom ett ord af kärlek ... I dag
skiner solen — gör dagen dubbelt solig
för mig genom en rad af ömhet. . . min
själ sluter sig som blommorna, när min
sol vänder sig bort. . . med morgon- och
aftonmolnen flyger min själ till dig . . .
Kärleken är min afton- och morgonstjärna:
den går ned efter solen och upp före
den ...» Genom brefven till fru v. Stein
följer man ej blott Goethes yttre utan
äfven hans innersta lif under tio år, och Stahr
har med skäl kallat dem »die
liebens-würdigsten Liebesbriefe», som någonsin
skrifvits. De glöda af oaflåtlig öm
omtanka, af spontan, allt omfattande
hängifvenhet, af full väsensgemenskap, af
den jublande och ödmjuka tacksamhet,
som följer all äkta och lycklig kärlek.
De visa, att ej en skymt af
sentimentalitet fanns kvar hos denna Lottes älskare;
frihet och friskhet, enkelhet och sanning
känneteckna hvar rörelse hos den
underbara själ, som i dem speglas. Man ser

Goethe fullt njuta sin lycka, sina
framgångar, sin kraftkänsla, men utan en
skymt af fåfänga eller själfspegling, af
förhäfvelse eller flärd, liksom man ser
honom bära sina vedervärdigheter — af
Karl August, af hoflifvet, af sitt hämmade
arbete — med lugnt jämnmod. »Min
Tasso ligger på min pulpet och ser så
vänligt på mig», skrifver han, »men
huru räcka till? Jag måste ju. baka
kommissbröd af allt mitt hvete». Utan
jämmer ser han sin tid — Goethes tid!
— splittras på obetydligheter, hvilka han
dock söker göra innehållsrika, genom att
bruka dem till öfning, till
kraftutveckling, till vinnande af en lyckosam,
skicklig hand med alla lifvets uppgifter, och
han lär sig hemligheten af »att aldrig
ha ledsamt: att alltid gå helt upp i hvad
man gör». Medan hans själs böljor
sålunda »drifva kvarnar», ser han dem dock
dessemellan »höja sig i luften som
springbrunnar» och »passgångarens
hvardags-lunk förvandlas till vingehästens flykt».
»Ty jag är nog egentligen ämnad till
skriftställare», säger han — Goethe! —
med full naivitet.

Under dessa år, då han kallar sig
»en fågel vecklad i garn, som hindra
honom ej att känna, men att bruka sina
vingar», är det fru v. Stein framför allt är
af betydelse, som den, hvilken lägger sin
styrka till hans egen, när det gäller att
göra det bästa af hvad som är. Han
har i början plågats af den andliga
fattigdomen i Weimars hof- och
sällskaps-lif, men fru v. Stein råder honom att
bruka umgänget med »den nation som
kallas stora världen» till öfning i.
själf-behärskning och snabbfyndighet; han blir
allt mer säker på formen och därigenom
frigjord i sitt inre; han lär att »inrätta
sig för världen utan att ge efter något
af det, som i inre mening uppehöll och
gjorde honom lycklig». Fru v. Stein
blir under detta den allt mer oumbärliga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free