Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Gartenhaus-tiden. Med 6 bilder - III - Ur Kung Eriks visor. I sofgemaket. Af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN GOETHES VÄRLD.
25
som ersätter »syster, mor och
fädernesland»; ett »band starkare än naturens»,
förenar dem, och när Goethe flyttat in
till Weimar, är han isynnerhet glad åt att
han ser hennes fönster från sitt nya hus!
Vid samma tid som
Gartenhaus-perio-den slutar också den s. k. geniperioden,
hvars amatörteater Goethe 1782 skildrade
i dikten Auf Miedings Tod. Själfva
teatern upplöstes året efter, då Goethe
äfven med poemet Ilmenau reser ett
dikte-riskt minnesmärke åt det glada jägarlifvet
i dess skogar. Ungdomsyran hos Karl
August och hans krets började vid denna
tid stillna, och Karl August, hvilken i all
sin besvärlighet intresserat Goethe,
emedan han ensam »var stadd i vardande,
medan alla de andra voro färdiga som
svarfvade dockor», är mindre kaotisk.
Det börjar gå upp för honom, att
»fyrverkerier ej göra effekt på ljusa
dagen», såsom det längesen blifvit klart
för Goethe själf.
Och när denne i mars 1782 afslutar den
dagbok, som så rent och omedelbart
visar hans ungdomslif och själfuppfostran,
är också vårbrytningens skede i hans lif
slut. Det är som inan, han lämnar
Garten-haus, hvilket bevittnat hans ungdoms svag-
heter och fröjder, strider och segrar. Men
ännu i hans sista år såg man den gamle
i en blå kappa liknande den, i
hvilken han som ung sof på balkongen, i
sin trädgård njuta nuet och lefva om
ungdomen, hvars fagraste tider kommo
honom till mötes under dessa träds gröna
skuggor och med dessa rosors doft, om
hvilka minnet här hviskade i
morgonvinden och brann i aftonstjärnan.
Aldrig har en vrå af jorden så blifvit
blod af en diktares blod, som Goethes
trädgård, och när man dröjande lämnar dess
klassiska mark, ljuder inom en Goethes
sista »kärleksdikt», den till hans Gartenhaus,
i hvilken han sammanfattar sitt lif där:
Der’s gebaut vor fünfzig Jahrén
Sieht es noch am Wege stehn,
Liebespaar vorübergehn,
Wie wir andern damals waren,
Als die Büsche lieblich kühlten,
Lichter in dem Schatten spielten;
Uebermüthig sieht’s nicht aus,
Hohes Hach und niedres Haus;
Allen, die daselbst verkehrt,
Ward ein guter Muth bescheert.
Schlanker Bäume gruner Flor,
Seäbstgepflanzter, wuchs empor;
Geistig ging zugleich alldort
Schaffen, Hegen, Wachsen fort.
Ci r V^ung -Eriks visor.
I sofgemaket.
Af blad och rankor vill jag linda
en slinga om min käras har,
af kära minnen vill jag binda
en krans åt dig för ålderns år.
Med veka händer vill jag vira
den kring om den, jag hafver kär,
ditt hvita liår skall kransen sira
ännu, när jag ej mera är.
Och prydd af hafvorna du dansar
din dans på rosor, ung och glad,
men det är sorg i mina kransar
och bitterhet i mina blad.
Och bakom dans och fröjd och gamman
den bleka döden dansar fram,
och kval och kärlek höra samman
som taggarna och rosens stam.
Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
