Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ack skall du ha!
Af Pelle Molin.
Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg.
•-J~\enna historia är för dem, som anse,
att människorna böra hjälpa
hvarandra.
Anders Olsson var bonde i Fjällsele
och Lars Persson var backstugusittare.
Anders var smått förmögen, men Lars
var det fattigaste kräk på denna Guds
gröna jord. I den fjällsocken, där han
bodde, var hans fattigdom blifven ett
ordspråk, och då kan man förstå, om
man också icke är fallen för att begripa.
Anders var gift med en ragata,
desslikes Lars. Hvilken af käringarne var
det större trollet, må vara osagdt.
Anders svor på att hans käring var den
ledaste, och Lars förbannade sin själ —
som han sade — på att hans lecla troll
var makalöst ledt.
Nu var det före jul och kallt.
Luften var grön som späda ärter, men där
solen gått ned, var den som blank brons.
Byns stora fors fräste som en jättekatt.
Det knäppte och skalf i ett ishvalf, och
dimman från det frysande vattnet fyllde
älfvens djupa klyfta till bräddarne.
Lars Persson stod på sin vedbacke
med hängslena utanpå sticke-tröjan och
högg ved ur ett vindfälle, som han stulit
dagen förut. Öfverallt i byn svarade
honom andra ifriga yxor denna bitande
eftermiddag.
Anders Olsson kom byvägen framåt.
Det låg någonting af gammal röd räf i
hela karlen. Hans hår och nos sade
heller icke nej till den liknelsen. En
moln-stod gick ur hans mun för hvarje steg
han tog; det såg ut som gick han med
ånga. Det skrek under hans fötter
såsom det brukar göra vid vargakyla —
och var det hans mening att smyga sig
på Lars för det usla vindfällets skull, så
lyckades det inte en sådan här dag. Det
var på Anders Olssons skog som Lars
kommit att hitta det där, som han höll
på med — och därför och då Anders
vek af mot vedbacken hanses Lars, så
fick det ohuggna en hastig skjuts.
Det var två kostliga gubbar, som nu
hälsade på hvarandra. Lars tänkte: »hvad
har han nu för rackartyg i kikarn?»
Anders tänkte: »vedtjuf . . . vedtjuf!»
Högt sade Anders:
»Dä ä jäsiken så kallt dä ä i dag.»
»jojo ... du säjer det! Ja, inte är
det någon fattigmansvinter», sade Lars.
»Nää ... för den, som skall köpa
vedpinnarne åf andra, fastän han har det
smått redan med matbitarne, är då int’
just nå roligt . . . men nog reder du dej,
Lasse . . . som vanligt . . . utan att betala
alltför öfverdrefvet för . . . veden, som du
. . . får tag i!»
Alltid kommo orden med mellanrum,
då Anders ville vara jäklig.
»Ar det åf mej, som du . . . köpt den
här veden . . . hva?» —Han grinflinade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
