Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TACK SKAI.I, DU HA!
I 7
»Har du kommit hit för att
skinn-kanera mej, så har du ett svårt
dagsverke för dej . . . vet du hva dä var, din
bondkanin? Min ved angår dej inte!»
Lars var röd i synen och kramade
yxskaftet, så att det knarkade under
kalf-skinnshandsken.
»Jaså», sade Anders. »Den här veden
skall inte angå mig således ... jo jo.»
Nu skrek Lars:
»Anfäkta och regera dig innerligen,
din karribel! Ar det meningen att vara
svinaktig, så skall du få smaka af ett
vedträ . . . mitt vedträ ... för det är mitt
. . . midt för näsan på dej.»
»Så ... så . . . så . . . så . . .»
»Ja ... så . . . så . . . ja!»
Begge voro de rödglödgade i synen
och ångan stod dem ur trutarne som från
ett par ångmaskiner. Ingen af dem kände,
att det var kallt. Det fräste om dem.
Anders tog nytt tag:
»Det är ena fula laddor du ha’ på
fötterna, du Lasse. Skulle vara . . .
försiktigare än du är . . . då du är ute och
. . . hm . . . kdper hem ved. . . ville jag
råda dej!»
Lars fräste till.
»Mina laddor angår dej inte, din
bondhund! Packa dig i väg härifrån!»
»För då du är ute . . . och köper ved
. . . med de där laddorna ... så får en
veta efteråt ... att det är till dej, som
... en råkat sälja lite ved . . . om en
inte visste förut ... att du köper ibland.
Du ska’ sälja laddorna, Lasse! De ä
alldeles för talande, om jag far säja som
jag tycker att dom är!»
Lars stod och tittade på yxklacken.
Det var intet godt märke att han teg,
för det var bekant, att han då inte hade
knifven långt borta. Anders fick brådt
att maka sig bakom sågbocken, därifrån
han sade så lugnt som det var möjligt:
»En tankställare skulle smaka nånting
i den här kylan, du, hva?»
Ord och bild, 4:de årg.
Lars fnyste till och tog ett steg mot
sågbocken. Anders drog upp en
literbutelj och makade sig längre bort.
»Egentligen,» sade han. »Egentligen
kan det vara din ved det här . . . och
det angår mej inte, som sagdt var. Vi
ska inte vara osams hvad det anbelangar,
för jag vill, att vi två ska bli alldeles
innerligen mol go’ vänner . . . vill du ta mej
i hand på det, så ta vi oss en kolijoxare
på min . . . din ved, du? Jag tror, att
det är din ved, Lasse!»
»Men hvarför börja’ du å skälla då?»
frågade Lars.
»Det är du, som kalla mej för
bond-hund, så det är du, som skällt. Vill du
ha flaskan eller vill du inte ha henne?»
Nu spred sig ett lyckligt leende öfver
synen på Lars. Alla fattigdomens och
svältens skrynklor jämnades. All vrede
var glömd. Han tog flaskan i sina
händer såsom en länge barnlös skulle tagit
sin förstfödde. Han såg på henne —
och man kunde se på honom, att han
tyckte hon var härlig, öfver allan
beskrif-velse alldeles ursinnigt vacker!
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
