Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8
PELLE MOLIN.
Han strök en klar droppe från
nässpetsen med det främsta af tröjans
högerärm; just den fläcken på tröjan var
frusen till is, för den fläcken var hans
näsduk, förstås. Den stackars
sönder-körde arbetaren fick något af lifvets
glädje glimtande i sina ögon.
Nu söp han.
Anders Olssons ögon följde buteljen
såsom en jagthunds följer smörgåsarne,
då man äter matsäck i skogen. Och så
vardt det Anders Olssons tur. Sedan
han supit, sade han:
»Du skulle kanske villa hjälpa mig
ett spatag med nånting, Lasse?»
»Ja, det kan du slå dej i backen på
. . . och det skulle då vara?»
»Nog vet du hva för en sorts käring
jag fått tag i. En kan aldrig ha någe
roligt för sina pängar ... ha nån kagge
hemma, förstår du . . . för henne. Och
nu, då jag sålt en skogbit till bolaget...»
»Ja den käringa töktar dej allt ibland,
du Anders.»
»Liksom inte din töktar dej ...»
»Åh hut!»
»Hut själf du!»
De skulle inte gräla nu igen, menade
Anders, och så togo de då en
kolikvin-tare på den saken.
»Kan du inte ta hem en kagge till
dej, Lasse? Och så komma hem till mej
på mörna och bju pä en kaffekask . . .
finurligt, hva?»
»Nog skulle jag väl kunna det . . .
men käringa din kör väl ut mej ...»
»Du kan vara kolugnus att hon får
lof att låta bli . . .»
»För dej, hva?»
»Ja just för mej, du.»
»Nä hör du . . . nu är du rolig ...»
»Ah din backstugusittarekanalje . . .
jag ska’ ...»
Nej nu skulle de inte bråka igen,
menade Lars, och så togo de sig en
själa-stämmare på den saken.
»För hur det är, så är inte min käring
en bit villare än din», sade Lasse. »Jag
vill mena, att hon är ett större hår af hin
håle än din. A hon inte?»
»Nä dä ä lögn.»
»Sitter jag kanske och ljuger?» skrek
Lasse.
»Du gör aldrig annat, din lögnhals!»
vrålade Anders.
Lasse hoppade jämfota.
»Nu skall du få för gammal ost! . . .
Så att skjortan ska bli tom!»
Att de jämt skulle gräla, tyckte
Anders. Det borde de låta bli, tyckte Lars,
och så togo de sig en dragnagel på den
saken.
»Såless ska’ du ta hem lite
supan-mat till dej och bju på kaffekask på
mörna . . . och jag ska’ vara som en
brudgum hvar eveli dag!» sade Anders.
»Hejsan !»
»Men bruden din ska’ du försöka
sälja!»
»Sälj din du!»
»Kanske du tror, jag vill köpa den
där gamla fölmärren?»
»Skall jag kanske köpa din, då?»
»Käre gör det . . . hon skulle just
passa dej.»
»Det var tusan hvad du är bråkig
med dina eviga käringar!»
»Du är en bråkmakare själf . . . men
härvidlagen ska du få se . . .»
Nej att de skulle råka ihop jämt, då
de kunde ha det så bra här på
vedbacken. De skulle vara goda vänner, mente
Anders, och på den saken togo de sig
en piliknarkare.
»För dom där käringarne skulle äta
opp hvarann, om dom kom i samma
gård, och då kunde vi få det så bra»,
sade Lars.
»Men inte vill jag föda ihjäl dem, de
bestarne», mente Anders på tro.
»Inte jag häller . . , för du har bättre
råd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
