Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tack skall du ha! Af Pelle Molin. Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bönderna, då han bad om det ena, och
ovett, då han bad om det andra.
Ryktet går före mannen, och
eau-de-Colognes-historien gick före Lars Persson.
Hemma skällde käringen på honom, i byn
skällde bönderna på honom, efter vägarne
skällde alla de grå söta bondhundarne på
honom.
Ingen skällde på Anders; han var
inte fattig han! Där hade han nu, för
det han hjälpt den där Anders. Tack
skall du ha, Lars — du fick det fett,
hva?
Gertru’-Dea visste sig ingen lefvande
råd för matbitarne. Alla matmoror sade
nej, och nu måste hon skicka en unge
till Anderses Greta Kajsa, så bittert det
än var.
Det gällde en kanna mjölk af den
allra blåaste sorten. Men ungen kom
hem igen om fem röda minuter: »hon
var otäckt hvit i syna och sa’, att ni
skulle ha tack för sist... och bränvinet
kunde ni begagna till grötväta, om det
så skulle behöfvas nån’.»
Nu snöt sig Gertru’-Dea i näfven och
hårdrog gubben sin. »Jäkeln annacka,»
sade hon vänligt beskedligt och slog
näfven i bordet, »och du har bjutt Anders
Olsson på kaskar hela halfva vintern!»
Lasse smög sig ut och träffade
oförhappandes bakom knuten — Anders.
Aldrig hade denne varit så lik en räf som
den gången.
»Vet du», sade han, »hocken som
äger skogen där denne?»
»Ä’nte din?»
»Jo, dom säj’ så... Men det är inte
värdt, att du går dit och... köper nån
ved... i min tid... jag känner mina
svin på gången... åh, det är ett par
sju hälsikes talande laddor du har, om
jag får säga, hur jag tycker att dom ä.
Är dom inte — hva?»
Därmed snodde han i väg, och Lars
stod som ett mähä och stirrade efter
honom länge och väl, innan han begrep.
Hans själs känslor voro obestämda,
men inte voro de glada.
Han stod bakom knuten och mumlade,
medan han lyfte sitt förskinn på ena sidan:
»Ja, aller ska’ jag då bju’ bönder på
kask mer... om mörna... som jag fäll’
heller egentligen inte ha’ gjort... som
jag fäll’ inte ha’... för det ha’ jag
inte... om en vill hålla med rättvisan!
Besväret var fäll’ inte så stort, men tacken
är heller inte stor... som tack
betraktad. Jo, tack ska’ du ha, Lars Persson!
Där har du. Greta Kajsa är arg på
dej... och Gertru’-Dea är arg på dej...
och barna är arg på dej... och byn är
arg på dej... och socken är arg på
dej... och Anders Olsson är arg på dej...
och du är arg på dej själf. — Tjvi!»
Han spottade fundersamt och gick in
och lade sig i fållbänken midt på ljusa
förmiddagen.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
