Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. Oscar Levertin. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon gång, ja många gånger faller för
den frestelse, som ligger hans mera djupa
än vida begåfning närmast, frestelsen att
upprepa sig själf — må vi då minnas hur
oändligt högt den diktare, som upprepar
sig själf, står öfver alla dessa dygnets
märglösa potpourrister, som icke äga något själf
att upprepa.
Om än den egentliga tyngdpunkten i
Levertins alstring ännu alltjämt torde vara
att finna i »Legender och visor», så
präglas likväl »Nya dikter», visserligen icke af
en fullt ut ny utvecklingsfas, men dock af
många nya och friska grepp, många egna
och djärfva anslag. Det går genom vissa
stycken i denna bok en ljusare ton, en ton
af ny vår; genom andra åter darrar en
sträng af skarpare bitterhet. Hvad
formgifningen beträffar, kan man anteckna en
viss förenkling såväl i ordval som i syntax
och ett aftagande af den böjelse för
accessoardiktning, som i »Legender och
visor» någon gång blir allt för skarpt
framträdande. På en gång vekt och ljust
stämma strofer sådana som denna:
Men åter lika ljust och blått
som förr en vår är hafvets vatten,
jag åter hoppas, åter sått,
jag vet det gror i juninatten.
Du hårda lif, du rika lif,
hur dina träd af frukter digna.
Jag räknar ej; tag eller gif!
Jag likafullt vill dig välsigna.
På hemfärd stadd jag lyssnar så förströdt
på lifvets lust och larm
som på en man, som af en slump mig mött
och håller fast min arm.
Som grumligt vatten svika alla blickar
och klang af falska mynt ha alla skratt.
Mitt hjärta tidens trötta vaggsång pickar
likt uret, som man vid en sjuksäng satt.
Som dödsmärkt barn mot täckets leksak ler,
jag lifvet ser men ej det fattar mer.
Sin drottning med kyssar och vårblom han väckte
och söfde henne med sång,
hans tankar blefvo ett tjänande släkte
bak släpet kring hennes gång,
hans drömmar trånande svenner, som räckte
sin rökelse dagen lång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
