- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
47

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. Oscar Levertin. Af Hjalmar Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

någon gång, ja många gånger faller för
den frestelse, som ligger hans mera djupa
än vida begåfning närmast, frestelsen att
upprepa sig själf — må vi då minnas hur
oändligt högt den diktare, som upprepar
sig själf, står öfver alla dessa dygnets
märglösa potpourrister, som icke äga något själf
att upprepa.

Om än den egentliga tyngdpunkten i
Levertins alstring ännu alltjämt torde vara
att finna i »Legender och visor», så
präglas likväl »Nya dikter», visserligen icke af
en fullt ut ny utvecklingsfas, men dock af
många nya och friska grepp, många egna
och djärfva anslag. Det går genom vissa
stycken i denna bok en ljusare ton, en ton
af ny vår; genom andra åter darrar en
sträng af skarpare bitterhet. Hvad
formgifningen beträffar, kan man anteckna en
viss förenkling såväl i ordval som i syntax
och ett aftagande af den böjelse för
accessoardiktning, som i »Legender och
visor» någon gång blir allt för skarpt
framträdande. På en gång vekt och ljust
stämma strofer sådana som denna:

Men åter lika ljust och blått
som förr en vår är hafvets vatten,
jag åter hoppas, åter sått,
jag vet det gror i juninatten.
Du hårda lif, du rika lif,
hur dina träd af frukter digna.
Jag räknar ej; tag eller gif!
Jag likafullt vill dig välsigna.


Genom »Ithaka», en af samlingens
renaste pärlor, går ett tröttare stråkdrag:

På hemfärd stadd jag lyssnar så förströdt
på lifvets lust och larm
som på en man, som af en slump mig mött
och håller fast min arm.


En stämning af liknande art får också
uttryck i en strof sådan som följande (»Den
enda trogna»):

Som grumligt vatten svika alla blickar
och klang af falska mynt ha alla skratt.
Mitt hjärta tidens trötta vaggsång pickar
likt uret, som man vid en sjuksäng satt.
Som dödsmärkt barn mot täckets leksak ler,
jag lifvet ser men ej det fattar mer.


Tvenne dikter behandla bibliska
ämnen i opposition mot den traditionela
uppfattningen. »De visa och de fåvitska
jungfrurna» tillhör det största af hvad
Levertin diktat; icke så »Maria Magdalena».
Icke blott att den dignar under öfverflödet
af accessoarer, låt vara att de äro arbetade
med allt det raffinement, hvaraf diktaren
i den vägen är mäktig; men en
Magdalena, som i själfva omvändelsens ögonblick
smeker minnet af sitt förflutna, torde dock
vara ett visserligen nytt, men icke desto
mindre psykologiskt svagt grepp.
Resultatet hos läsaren blir en viss skepticism
gent emot denna omvändelse.

I »En saga» berättas med lekande
konst en spefull parabel om prins Doon,
som gäckats af trollen och fått en lefvande
docka till brud, en docka med hjärta af
hyfvelspån:

Sin drottning med kyssar och vårblom han väckte
och söfde henne med sång,
hans tankar blefvo ett tjänande släkte
bak släpet kring hennes gång,
hans drömmar trånande svenner, som räckte
sin rökelse dagen lång.


Mer än en läsare frågar sig
kanhända under bläddrandet i Levertins dikter
om denna ständigt lika brännande heta
diktion verkligen är hans lidelses modersmål,
eller om den tilläfventyrs skulle kunna vara
ett kokett maner helt enkelt. Det är en
fåvitsk fråga, ty en människosjäl kan dock
icke gärna vara ett lika enkelt och
överskådligt ting som en bok; men den är det
oaktadt mycket naturlig och framför allt
mycket karakteristisk för en nära nog af
pliktkänsla skeptisk tid. Man har i det
hänseendet icke alltid varit lika
misstänksam som nu. Det har funnits en tid, då
man trodde sig spåra sann lidelse i hvarje
rim på hjärta och i hvarje utropstecken
äkta patos, och man fann det, emedan
man ville finna det. Man har sedan
slagit om till en motsatt ytterlighet. Hvar
och en tror sig numera i stånd att afslöja
en diktare och förklara hans känsla för
idel flärd och gyckel, så snart han hos
denne spårar tonfall af en lidelsefullare
rytm och gester af en högre tragik än han
själf tillåter sig om söndagarne. I
synnerhet blir den diktare utsatt för
demaskeringsförsök, som bekostar sig lyxen af en
oklanderlig och mer än oklanderlig form.
Meterfel och falska rim stämma däremot
fördelaktigt. I dåliga vers har man en
afgjord benägenhet att spåra sann och
innerlig känsla: det gör ett så hederligt och
trohjärtadt intryck då diktaren finner det
ena adjektivet vara fullt så mycket värdt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free