Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTURER TILL EN BELLMAN SK A R AKTERI STI K.
67
Jag har med några ord sökt
antyda Bellmans ställning till 1700-talets
båda litterära hufvudföreteelser:
förnuftets upplysningskamp och den
indivi-duela känslans återuppvaknande. Det
återstår ett tredje element i tidens
vitterhet — hvad vi skulle kunna kalla dess
epikureism, det njutningslystna lättsinne,
den stämning af rus och fest, som beledsaga
vår föreställning om rococon som en följd
af soliga bilder med okynniga, galanta
och pudrade vin- och kärleksgudar, med
ett accompanjemang af skratt, kyssar
och skrynkladt siden, med ett brus af
vin, skummande mot djupa urringningar.
Den epikureism, som drog genom hela
1700-talets litteratur, hade dock i
Frankrike sitt stamhåll och lefde där på ett
tvåfaldt arf — renässansens
återupp-ståndna hedendom . och den galliska
medeltidens frivola skämtlynne. Tyngst
vägde minnena från antiken. Alltid är
det den Afrodite, som vred Arkipelagens
skum ur sin fläta, alltid den Backus, som
med sina mänader drog genom Hellas,
som den franska kärleks- och
dryckes-lyriken dyrkar, när den hyllar de
jordiska fröjdernas gåfvor. Det är intressant
att se, hur från Ronsard, renässansens
fader, och till rococons mest smink- och
myskdoftande mousquetaire-poeter, som
Dorat och Gentil-Bernard, motiven och
stämningarne från Anakreon, Horatius
och de romerska elegikerna ständigt
upprepas, vridas och varieras. Den enda
motvikten häremot var den rent galliska
chansonen, sådan den öfver Villon och
Marot kommit till den moderna
franska «vitterheten. Det yppersta exemplet
på dylik diktning äro helt säkert de
dryckesvisor, som advokaten Jean le
Houx med tillgodogörande af gammal
normandisk visdiktning utgifvit i
sextonhundratalets början under den
halfmyti-ske valkaren Olivier Basselins namn. I
sitt hemlands äppelvin och i drufvorna
från Orléans har Basselin hittat idéer och
fantasier snarlika dem, som den
stockholmske urmakaren utan ur och
verkstad fann i tennstopen med brännvin eller
remmarne med rhenskt. Också Basselin
känner sig utan glas som ett rankigt
skepp på böljan, »un navire sans pompe»,
också han har sina mer lustiga än
precis vördsamma privatfunderingar om
gamla testamentet. Han förebrår fader
Adam att hafva haft en oädel smak för
fråsseri — hade han tyckt om att dricka
i stället för att äta, hade Eva fått stå
där med äpplet — och i stället
prisar han patriarken Noak, »qui planta
la vigne». Lika väl som mången hjälte
i Backi tempel hade han förtjänt bära i
sin vapensköld »röd näsa i blått fält»,
ty hvarken hvitt eller clairet hade han
sparat för att färglägga den med hög
och ärofull kulör, och hans filosofi är
Fredmans egen. Bort all melankoli och
chikaneri:
Pie, qu’avons nous affaire
Du turc ni de sophy,
Don don?
Pour veu que j’aye à boire
Des grandeurs je dis Fi,
Don don.
Trinque, Seigneur: le vin est bon.
Hoc acuit ingenium.
Denna diktning, hvilande på gamla
traditioner, fick skäligen närstående
uttryck äfven i Henrik IV:s och Ludvig
XIII:s glada Paris. Det uppstår vid denna
tid de första spåren till en litterär
Paris-bohéme, lefvande på krogarne i la Cité
(som på den från Villons tid ryktbara
Tallkotten) ikring trakten vid Pont-Neuf,
charlatanernas, gycklarnas, farsörernas,
alla hemlösa och obundna existensers
tillhåll, där pariserlynnet sprutade fram
ej alltid i den renligaste form, men friskt
och käckt som vattnet i traktens berömda
brunn La Samaritaine. Litterärt finner
man detta lif afspegladt hos Saint-Amant,
hvilkens groteska vers ej sällan hafva en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
