Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTURER TILL EN BELLMAN SK A R AKTERI STI K.
69
Junon, i toklustig blandning med gamla
testamentets herrar och profeter — och han
har ett sätt att göra groteska vers, som
verka komiskt genom sin meningslöshet
och sin uppramsning af namn. —
Alldeles som det brukas i de ofta — med
förlof sagdt — mer bullersamma och
bråkiga än roliga ceremonierna i Backi
Tempel:
Stänk ratafia!
Sjung vår litania;
Noak, Maria,
David, Uria,
etc. i oändlighet.
En ny litterär genre, som slutligen
rinder 1700-talet gaf visan en fristad och
en rik uppblomstring, var den komiska
operan. Den blef ett ofantligt magasin
för ny och gammal visdiktning, och den
gamla själfsvåldiga vaudevillen fick här
en idealare färg, tack vare den
förtjusande och sirliga skönheten i rococons
tonkonst.
Att Bellman väl kände till hela denna
diktning, är utom allt tvifvel. I de dåtida
tidningarnes »bokhandels-avertissementer»
står den annonserad. Adolf Fredriks
franska trupp gaf alla de moderna komiska
operorna, och alla resenärer, som vände
hem, förde bland parismoderna med de
sista kupletterna. Ju mer frihetstidens
Stockholm smittades af århundradets
njutningsfeber, dess bättre passade denna
franska chanson alla de glammande
svenska lagen kring de ostindiska bålarnes
fluidum. Bellman har hört och lärt dessa
visor — han har insupi t deras anda af ystert
lättsinne, deras återuppväckta hedendom,
manande att i bägaren och Phyllis’
kyssar fånga ögonblickets evighet. En
noggrann jämförelse skulle kanske också
visa, att med melodien, som Bellman
lånat, halkat med en eller annan strof,
som han efterbildat, ett eller annat
uppslag, som han fullföljt. Och dock skulle
skörden af dylika direkta lån helt säkert
ej blifva stor. Hvarför låna, när man
har sådana fonder själf? När man är
ett instrument, som spelar så lätt af
sig själf, är det ju nästan genare att hitta
på själf än att efterbilda andra. Därtill
kommer, att det dock ligger en afgrund
mellan Bellmans och galliernas visa.
Den franska visan är trots all yrsel
alltid förståndets förståndiga barn. Den
kan hafva den frispråkiga uppsluppen
heten hos en världsdam på ett »partie
de débauche», den mer än djärfva
skojfriskheten hos en soubrette, som slår sig
lös med Frontin eller Mascarille, ja
fräckheten hos Catin, sjungande medan hon
löser upp korsetten, den är aldrig
själf-berusad — den slår gnistor utan att
själf brinna. Dess innehåll är i nio
fall af tio en galant anekdot (som ofta
är från renässansen, ty de galanta
anekdoternas antal är, om ej så
begränsadt som dödssyndernas, alls ej
oändligt), men denna anekdot är lik
kavaljerernas fickdosor från tiden. Den är
målad med lättfärdiga gudinnor, men
gömmer inuti någon hälsosam krydda — och
kryddan är den till en uddighet
koncentrerade världserfarenhet, som kallas ett
epigram. Till uttryckssättet är den
franska visan romansk från rococons tid, d.
v. s. mer eller mindre glatt, elegant,
dansande och otvungen — utan våldsamma
brytningar, utan starkare affekter, utan
flamländsk marknadsyra, utan
naturmelankoli och än mer utan en blandning af
allt detta, oförenlig med franskt lynne i
allmänhet och framför allt med L’ancien
régimes.
Det behöfver ej påpekas, hur Bellman
till känsla och anda (såväl som till
storhet —- han skapar som Rabelais och i
högre grad än denne en hel komisk värld)
skiljer sig från de franska visdiktarne.
Hvad han lärt af dem, är epikureismen
i tanken och uppfattningen, som stämde
ihop med hans egen natur och hans tids
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
