Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
OSCAR LEVERTIN.
Stockholm, och därtill ej obetydligt af sin
formgifnings konst. Det koketta, sirliga,
eleganta draget i hans vers, den af
musiken betingade menuett- och
rigaudon-formen på hans dikter, i hvilken han
på ett så egendomligt och öfverraskande
vis pressar in sina våldsamma svenska
ord och scener, de äro hämtade från den
franska chansonen, från den franska
tonkonsten. Hur vildt det går till på
Lokatten och Gröna Lund, hur svenskt
rättframt Fredman, Mollberg och Ulla
konversera, versen, som följer den ideala
melodien, bevarar alla kontradansens
behagfulla rörelser, den går på fina
röda klackar äfven genom gränderna.
Och detta rococo-piruetterande, gratiösa
och behagfulla i form och uttryck
behåller Bellman hela lifvet igenom. Tag
en dikt från hans sista år, t. ex. den
förtjusande namnsdagsdikten Till mamsell
J. M. G. från år 1788:
Spel opp en dans, stig, spelman, opp
för Jeanne Marié och buga dig,
på hennes namnsdag, vid ett hopp
inom dess tröskel stig!
Vid valdthorns klang och flöjters skrål
förkunna nu för Jeanne Marié,
att hennes namnsdag tål en skål,
och skålen skall nu bli:
Lycka till, vår gunstiga mamsell!
Hennes skål sku vi till morgon kväll
hälla ur, hälla i:
Jeanne Marie!
Raljeri! —
I botten drick som vi!
Hur är ej en sådan strof bugande och
krumbuktande! Så artigt kan blott en
rococopoet bjuda sin sköna sin
namnsdagsdikt, en »bouquet», som dylika
verser träffande kallades. Betänka vi, att
det är så sent som 1788, då den glada
tiden dansat i grafven, då Bellman själf
var en åldrad och förfallen källargäst —
hur hade icke rococons ton och anda
in-förlifvat sig med hans väsen!
Utom själfva strofbildningen och den
språkliga hållningen, peka en mängd an-
dra formela egendomligheter på inflytande
från Frankrike, på studiet just af denna
1700-talets lätta litteratur. Bellman har
ju knappast diktat ett enda kväde af
någon betydenhet, där han ej rör sig med
den franska rococons Olymp och dess
gudomligheter, så lika antikens som
Sèvres’ och Meissens porslinsfiguriner likna
Akropolis’ marmorbilder. Hos honom
härskar tidens behagsjuka Venus med de
brinnande ögonen, uppnäsan, den
spotska sinnligheten i leendet och den
kutt-rande dufvan tryckt mellan brösten;
Cupido måttar i hvar krog med sin
gyllene båga, lekfulla dryader bo i Hagas
eklundar, och i Målarns vatten simma
famnande tritoner och nereider . . .
Pa-fos ligger på Djurgården, och »Biåsen
nu alla» med Ulla roende ditöfver,
följd af sitt hof, är den svenska
rococons »Inskeppning till Cythere».
Gudomlige Watteau, är det förmätet att här
erinra om dig? Helt visst — ingen och
allra minst en nordbo har någonsin haft
en njutningsdröm, som i utsökt elegans,
i förnäm och trånfull melankoli kunnat
jämföras med den ditt bröstsjuka
blod-känt och din förtrollande pensel målat.
Och du skulle hafva ryst för den
»kullriga» Ulla med sin gatustass af nopkin
och sina parfymer från krögarns
toalettbord, för hennes stab af
Jordaën-ska drinkare, du de fina gestalternas,
det skiftande sidenets, den förfinade
längtans mest förfinade skald! Men ändock
är det öfver Bellmans njutningslycka en
ton, som klingar samman med din
njutningssorg, och de landskap, ni båda
älska, speglande vatten, blott befarna af
båtar, i hvilka Tirsis och Amaryllis
glömma årorna i hvarandras famn, parknatur
med mjuka gräsmattor att hvila på i
dröm-fylld skugga, dessa landskap, dit ni båda
lagt sommarlyckans paradis, hafva i
susandet af våg och blad något af samma
obeskrifliga musik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
