- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
79

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KONTURER TILL EN BELLMANSKARAKTER1ST1 K.

79

Bellman fått fram som själfva tjusningen
öfver sina’ svenska landskap — och den
svenska naturens skönhet är också af en
egendomligt musikalisk art, mer hörbar
för örat än lätt att analysera för ögat.
Det berättas — jag vet ej med hvilken
grad af sanning — om en af Beethovens
orkesterkompositioner, att genom
ljudvibrationerna tillkommer en ton, som ej
finns i partituret, hemlighetsfullt
smältande och skön. Det är denna
hemlighetsfulla, lyriska ton utom partituret,
som — efter hvad jag tror — gifver den
svenska naturen, som så ofta saknar
karakter, profil, linjernas storhet och
skönhet, en outgrundlig, rörande
tjusning. Af alla våra svenska diktande
naturskildrare är just Bellman den ende,
som fått med denna sällsamma klang,
som uppstår man vet ej hur eller
hvarifrån. Läs hundra gånger igenom dikter
som »Fjäriln vingad» och sök förklara
deras verkan! Det lyckas ej — man
känner blott, att de äga Stockholmsnaturens
egen kvinnliga, oåtkomliga och ömtåliga
charme. Det är den enda gången en
svensk konstnärs själ varit stämd på
intervallen lika med sin naturomgifning.
Också har han aldrig glömt den men
dragit en förtoning af dess skönhet in i
den mörkaste stadsgränd, dit han kommit.
Dess fläkt rister fönsterhakarne på
krogarne och jungfruburarne djupt in i de
smutsiga gatorna, och Ullas kjol har, trots
alla rännstenar den passerat, alltid kvar
doften af daggigt gräs. Ingen har så
tolkat Stockholmsnaturen, men också har
den gjort skalden tjänst mot tjänst. Det
är ej skryt, men naiv sanning, när
Bellman i en bekant sång förklarar, att
skogens genljud och Floras fåglaskara skulle
återgifva tonerna från hans valdthorn.
Äfven om det orimliga hände, att
Stockholms människor ej längre sjönge hans
visor, skulle Djurgårdens ekar,
Brunnsvikens vågor, alla susande blad och sjun-

gande vatten kring skaldens fosterstad
fortfara att göra det.

Det finns inom vitterheten knappast
något, med hvilket det drifves så mycken
tom vidskepelse, som med begreppet
folkdiktning, beroende framför allt på
dimmiga föreställningar om dess uppkomst
och innebörd. Folkvisor och alla s. k.
»folkliga» diktningar behandlas med en
sorts religiös vördnad, som långt bättre
vore på sin plats inför konstdiktningen.
Ty gömmes det ej oändligt mer mystik
i tillkomsten och skönheten af dikter af
Shakespere eller Goethe än af de visor,
som konstlöst på måfå rimmats samman
af en adelsjunker, klerk eller vandrande
spelman? Till denna gamla vantro, att
»folksjälen» framför allt skulle söka sig
uttryck genom obildade munnar och
outvecklade instrument, har i vår demokratiska
tid sällat sig en ny, än dummare — det att
anse den litteratur som särskildt förträfflig,
hvilken är folklig i den mening, att den
företrädesvis sysselsätter sig med de lägre
klasserna, deras lif och känslor. Liksom ej
en prins, en grefve eller en docent också
hörde till folket! Liksom man ej
representerade sin nation dess starkare, ju
mer man samlat i sitt väsen af dess
utveckling och civilisation!

Ur båda dessa synpunkter har
Bellman berömts som folkskald. Hvad
formens och känslans folklighet angår, är
det visst, att det i Bellmans produktion
ingår ej få dikter, som kunde kallas
visor »tryckta i år» och som besitta all
visböckernas och skillingstryckens
vårdslöshet. Men det är ej dessa poem, som
skapat skaldens ryktbarhet, och
Eichhorn gjorde Bellmans poet-ära en dålig
tjänst genom att trycka de två tjocka
band tallösa bagateller, som skalden ej
utformat till konst. Den, som diktade
Fredmans Epistlar däremot, var vir-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free