Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. Jörgen Sonne. — Peter Christian Skovgård. — H. V. Bissen. — Fritz Vermehren. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
HELENA NYBLOM.
het, som rörde Sonnes deltagande och
ömma hjärta.
Han dröjde helst vid de sårades och
döendes gestalter, vid episoder, som
hänvisade på den enskildes lidanden under
kriget, och han lät ofta sina
naturstämningar deltaga i och vara som ett eko
af situationen.
Den bleka morgonhimlen öfver
för-postlinien, medan de sofvande soldaterna
ännu hvila stilla, är som en paus före
det förfärliga arbete, som förestår vid
soluppgången.
Natthimlen öfver vakteldarne,
skymningen och morgonrodnaden, alla
himlens skiftningar, utgöra öfverallt på
Sonnes krigstaflor en del af hela innehållet.
Han komponerade poetiskt, icke blott
för att lefvande och karakteristiskt återge
en händelse, men hufvudsakligen för att
skildra sin egen stämning vid denna
händelse, den måtte föregå i krigs- eller
fredstider.
Han hade ett starkt kännande hjärta
för all mänsklig sorg och nöd, och när
han icke målade krigsbilder, målade han
helst ämnen, som anslogo någon djup
sträng i de mänskliga känslorna. Det
var en historia om en soldat, som
kommer hem från kriget och ser sin fästmö
komma som brud ut ur kyrkan med en
annan, eller det var sjuka och döende,
som vaka en sommarnatt vid S:t Helenas
källa, i hopp om att morgonrodnaden
skall bringa dem hälsan tillbaka, eller
andra ämnen, hvari en andlig eller
lekamlig nöd ber . om barmhärtighet och
deltagande.
I de många teckningar och
dekora-tionstaflor, som Sonne gjort för privata
familjer, återkomma ständigt samma
ämnen. Och är det icke direkt sorgen
eller lidandet han skildrar, så är det
längtan. En ensam, drömmande figur i
ett drömmande landskap är ett af hans
älsklingsmotiv, och han väljer gärna de
dämpade belysningarna, skymningen strax
efter solnedgången, sommarnatten med
stjärnor eller den allra tidigaste morgonen
som bakgrund för sina poetiska syner.
Det förvånar en, när man ser
målarnes arbeten från 30—40-talet, huru
mycket mera våra moderna målare nu kunna.
Sonne kunde lika litet som
Marstrand teckna fullt säkert. Han
målade mycket på fri hand, och hans
figurer hade alldeles icke det spelande lif,
den stora rikedom i rörelsernas
nyansering, den öfverlägsna lek med
förkortningar eller den i ögonen fallande
karakteristik, som nu utmärker de bästa
målarne, t. ex. en Carl Larsson eller en Zorn
hos oss.
Egentligen likna alla hans figurer
hvarandra. De äro alla långa och smala
med smala ansikten, långa, smala ögon,
små munnar med nedtryckta mungipor
och regelbundna, något kyliga anletsdrag.
Så se de alla ut, soldater, bondflickor,
unga och gamla, och icke äro de roliga.
Något förläget och tafatt i deras figurer
och sätt att röra sig är också gemensamt
för dem alla.
Och dock är det något hos dessa
människor, som rör oss, liksom hos
landskapen, hvari de lefva, fastän dessa
landskap icke heller äro luft- och
ljusmålningar i den moderna meningen. Saken är
den, att fastän de medel, med hvilka
Sonnes konst är frambragt, äro mycket
ofullkomliga, äro de använda af en
poetisk människa. Sonne hade en djup och
innerlig uppfattning af mänskliga känslor,
i synnerhet af de smärtsamma och
vemodiga, och hans personlighet var så
sann och ärlig, att den afspeglar sig i
hans konst och meddelar sig åt
åskådaren.
Liksom alla hans samtida, framställde
Sonne icke blott en naturstämning eller
ett särskildt uttryck hos en människa
(fastän sådana ämnen också voro honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
