Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. Jörgen Sonne. — Peter Christian Skovgård. — H. V. Bissen. — Fritz Vermehren. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
HELENA NYBLOM.
Han ägnade naturen ett grundligt
studium, som säkert har kommit hans
efterföljare till nytta, men han skildrade
icke naturen på ett oförgätligt sätt,
därför att han icke afspeglade den i en
särskildt själfull eller poetisk
konstnärspersonlighet. Det fanns hos honom kärlek
till naturen, glädje öfver att lefva i den
och gömma dess sommarintryck för
vintern, men han hade ingen fantasi, och
hans taflor göra därför ett tämligen
prosaiskt intryck.
Den stora genklang hans konst väckte
berodde troligen därpå, att danskarne i
allmänhet icke ha mycken fantasi utan
betrakta naturen snarare som en
omgifning, hvari det är angenämt att lefva,
än som en tummelplats för poetiska
föreställningar.
Den moderna målarskolan i Danmark,
som à tout prix vill vara fantastisk, visar
allra bäst, huru föga medfödd fantasi de
danska målarne ha, och intet låter sig
så litet förvärfva som fantasi.
Skovgård ansträngde sig icke med
att frambringa något, hvartill han icke
var mäktig. Han gaf hvad han hade
och arbetade i största ärlighet, så som
hans genomuppriktiga och
sanningsäl-skande personlighet bjöd honom.
Skovgård var typen för en dansk — icke för
en köpenhamnare.
Han var född på landet — och han
hade en dansk bondes tysta, inåtvända
väsen. Allt, som ville synas utan att
vara något, var honom till den grad emot,
att han för sin egen del ville synas
betydligt mindre, än han var.
Om han icke hade något att säga,
teg han. Han var alldeles likgiltig för
huru han var klädd, endast han fann det
praktiskt för sitt arbete.
Han hade ett vackert hem, där han
med sin intelligenta och begåfvade hustru
lefde ett tillbakadraget, stilla lif. De voro
båda mycket skickliga i all slags konst-
slöjd och förskönade därmed sin
omgifning. Skovgård var eftersökt som
rådgifvare och hjälp att teckna
mönster till broderier, porslinsmålning och
dekorationer af alla slag. Allt, hvartill
han inom detta område gaf teckningar,
var på sätt och vis skickligt och vackert
men enformigt och lätt igenkännligt,
liksom allt danskt dekorationsarbete från
den tiden.
Så godt som alla bildade familjer i
Köpenhamn hade sina hem dekorerade
ungefär på samma sätt. Skovgård hade,
liksom alla hans samtida i den danska
konstnärsvärlden, lefvat flere år i Italien,
fastän han, då han fick anbud på sitt
första resestipendium, vägrade att begagna
sig däraf, enär han föredrog att stanna i
Danmark.
Jag erinrar mig icke att ha sett något
italienskt landskap af honom. Vistelsen
i Italien använde han företrädesvis till
att göra bekantskap med den stora ita
lienska konsten, och han kom därigenom
i besittning af en konstnärlig kultur, som
knappt kan uppnås på annat sätt än
genom ett längre samlif med de stora
konstverken i deras eget hemland.
När Skovgård talade om Michel
Angelo, kallade han honom alltid
»Mickel» kort och godt, och detta uttryck
är betecknande för, huru Skovgård tog
allt på ett lugnt, gemytligt, själländskt
sätt.
Han hade icke ett spår af patos,
mysticism eller musikalisk poesi i sin konst,
och liksom alla typiskt danska fann
Skovgård lätt, att allt sådant, som höjcle sig
öfver den jämna slättlinien, var
»Skaberi».
Medan Marstrand kunde vara mycket
språksam och då utomordentligt
intressant, kunde däremot Skovgård tiga, tiga
i långa timmar utan att det såg ut som
om han ville försöka afbryta denna
tystnad. Medan Sonnes uttryck deltog i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
