Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. Jörgen Sonne. — Peter Christian Skovgård. — H. V. Bissen. — Fritz Vermehren. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSKA KONSTNÄRER FRÅN 3O-TALET.
i I I
för stadig, jämn ångkraft. Men en sak
är, att ett konstverk icke har fel, en
annan är, att det saknar något, och jag
minnes, hvad en gång en stor
musikkonstnär sade till mig:
»In der Kunst ist die Tugend nicht
genug.» Detta kommer jag ofta att tänka
på gent emot dansk konst. När det
gäller konst vill man hellre kunna säga:
»Stor i dygder, stor i fel!»
För de stora dygder, som ha
inspirerat en, förlåter och glömmer man så
gärna de stora felen, som ofta äro en
naturlig konsekvens af de förra. Bissen
var i sin konst en ärlig, oklanderlig
konstnär, med en outtröttlig flit, i en ständig
glädje vid sitt arbete.
Ett genomgående kännetecken på
denna periods konstnärer var, att de helt och
hållet gingo upp i sitt arbete. De
pratade och reflekterade icke så mycket
därom, som konstnärerna nu för tiden göra.
Deras konst var deras lif, deras
existensform, utanför hvilket allt annat var dem
tämligen likgiltigt.
Då jag första gången besökte Bissen,
var jag en liten flicka, och det var med
en helig bäfvan jag i sällskap med hans
barn kom in i den höga ateliern, där den
berömde mannen arbetade. Han var just
färdig med att afgjuta en Amor, som
häller en lös pil i sin öppna hand. Jag
kunde icke motstå frestelsen att krypa
upp på en stege för att se denne Amor
på litet närmare håll, och jag kom att
röra vid pilen, som föll i golfvet och
gick i bitar.
Om jag tagit lifvet af någon lefvande
varelse, kunde jag icke ha blifvit mera
förskräckt, än jag blef öfver denna
olyckshändelse, som jag ansåg vara ohjälplig.
Jag kan heller aldrig glömma det
älskvärda sätt, hvarpå Bissen tröstade mig.
Han skrattade åt mig med det inåtvända,
kluckande skratt, som var honom eget,
och sade mig med en glad ton och på
ett tydligt sätt, att sådana pilar kunde
man få så många man ville och att han
kunde göra en ny på fem minuter.
Då jag blef vuxen, satt jag för min
porträttbyst för Bissen, och jag lärde då
närmare känna hans stora älskvärdhet
och anspråkslöshet.
När man ser, huru lätt de flesta bli
yra i hufvudet af publikens beröm, huru
en konstnär, som har fått en
berömmande kritik, eller en kritiker, som har
blifvit berömd för hvad han har skrifvit om
konstnären, genast blåser upp sig till
något utomordentligt; när man hör, huru
alla små talanger nu skrifva om
hvarandra i oändlighet och åter skrifva om
hvarandras kritiker, känner man, att det
är ondt om födoämnena, dä man så
kokar soppa på en korfsticka.
När jag då tänker på en man som
Bissen, som utförde alla de betydligaste
skulpturarbetena i landet, som mottog
privatbeställningar i oändlighet och som
åtnjöt hela sin nations beundran, måste
jag förvåna mig öfver hans fullkomliga
anspråkslöshet. Han hade hvarken tid
eller lust att höra något om sig själf
eller tänka på sig själf. Han måste
använda hvarje stund af lifvet att tänka
på sitt arbete, och detta konstnärsallvar
betecknar i och för sig en verklig
konstnär.
Af Eckersbergs skola, till hvilken alla
trettiotalets danska konstnärer höra,
kände jag icke Constantin Hansen, och som
Roed var min far, anser jag mig icke
böra tala om honom. Men ännu
lefver en målare, som i rätt nedstigande
linie härstammar från den Eckersbergska
skolan och som i sin ungdom var elev
till Roed.
Denne målare är Fritz Vermehren,
och fastän det var min föresats att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
