Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - I Kungsmarken. Af Paul Rosenius. Med 6 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
! Kungsmarken.
Af Paul Rosenius.
Med 6 teckningar af Bruno Liljefors.
ör alla skolpojkar i Lund, som läst
och värderade James Fenimor
Coo-pers »Gräsöknen» och andra till samma
cykel hörande indianromaner, var
Kungsmarken ett slags åskådningsmaterial,
visserligen ingalunda täckande fantasiens
bilder, men i alla fall någonting att taga
på, en plats där man kunde leka sig till
hvad man, så bittert beklagligt, låg för
långt ifrån. Vi kunna dessvärre icke
förneka, att denna heliga mark
trampades äfven af andra än ärliga
rödskinnshjärtan; där syntes allt för ofta
välartade »plugghästar», som funno lämpligt
att någon gång äta sina smörgåsar
därute och snobba med botanik och
por-törer. Den usla civilisationens
blekansikten skulle naturligtvis störa vår fred
lika väl som de ädla indianernas i
Nordamerikas vildmarker.
Tillåt mig ur mitt minne fa skildra
en dag i Kungsmarken för längesedan.
Det var under sommarferierna.
Dagen i ända såg och hörde man intet
annat än »solsvärtornas» färd från och
till sina reden under takens tegelpannor
och myriader flugor kring rännstenarnes
stillastående smörja.
Vi voro två, som efter en hastig
frukost trådde krigsstigen, lätt och
nonchalant klädda, en stor portör med mat
och dryck medföljde tillika med hunden
Tell, en långhårig, medelstor byracka,
om hvilkens härstamning från
Newfoundland vi voro hjärtligt eniga.
Vi drogo upp efter Tunavägen förbi
»Smörlyckan» och hunno Östra Torns
by, såsom den hette, när det skulle vara
fint; vi och annat »rejält» folk kallade den
Schingatorn. Under passagen mellan
bondgårdarne sattes Tells duglighet på
täta och svåra prof, ty känslan af att
stå på egen torfva sätter ett bullrande
mod i den fegaste bondhund. Men Tell
var minsann inte oäfven. Han
öfvervägde noga chancerna, och batalj var i
regel seger. Om under vidriga
omständigheter ambitionen dref honom i
slagsmål, kunde han lita på, att hans herrar
i rätta ögonblicket grepo in och såsom
med ett trollslag vände det mest
förtviflade nederlag i triumf. Detta
framkallade stundom gårdarnes drängar, hvilka
än med mustiga yttranden än med mera
reelt hotande närmanden kommo oss att
något hastigare än vi ämnat lämna den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
