Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - I Kungsmarken. Af Paul Rosenius. Med 6 teckningar af Bruno Liljefors - Herr Nils i Wierstad. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KUNGSMARKEN.
II 7
arom gaf oss igen alla Kungsmarkens
blommor. Och för att icke för sin del
störa aptiten, inlät sig »Svartepetter» än
en gång på frågan om lägerelden, men
i en mild, till vårt förstånd och vår
»bildning» vädjande ton. Till slut blef han
riktigt gemytlig, berättade humoristiskt
huru det såg ut, när han öfverraskade
oss, hur vi hoppade öfver gärdesgården
som råbockar, och han skrattade riktigt
godt i sitt svarta skägg.
Denna högsinta humor rent af
berusade oss. Vi blefvo uppsluppna och
skrattade med i långa trillande kaskader.
När vi reste oss för att tacka och gå,
var det som stege vi upp från ett
hej-dundrande dryckeslag, vi nästan höllo på
att vackla under intrycket af allt det
oväntade, som inträffat som genom
makten af en trolldom. Till råga på allt tog
den lilla flickan fram och öfverlämnade
åt oss såsom en gåfva en liten samling
fågelägg, urblåsta och uppträdda på en
tråd. Detta var för mycket. När vi,
iklädda kompletta kostymer och med
äggen inlagda i portören, efter mångfaldiga
bugningar och tacksägelser trädde ut i
det fria, togo vi långa, belåtna andetag
i den friska aftonluften. Men vi kommo
öfverens om, att sämre folk än
»Svartepetters» kunde man få att göra med.
Dagern mattades öfver Kungsmarken,
kråkorna började slås om furulunden, och
solen sjönk mot gärdesgården i väster.
När vi hunno dit, stod den ännu som ett
glödande halfklot på Sundets
silfver-strimma. Vår hemfärd gick mot
domkyrkans torn, som svarta, spöklika reste
sig mot en guldgul himmel. Men våra
unga drömmar drogo långt, långt in i
det rosa- och cinnoberröda, som brann
kring solen.
TJerr jNils i Vierstad.
nå’n af er hade känt herr Nils
— tag fram hvad huset har bäst, far! —
Om nå’n af er hade känt herr Nils,
då visste han först, hvad en präst var,
en Gideons hjälte, väldig och käck.
(Han skulle knappt läppjat på Harods bäck,
ty vatten höll han ej bättre än skarn,
men ensam slagit Amaleks barn).
Om nå’n hade känt en sådan präst, —
ja så sutte han nog inte här vid vår fest,
ty han låge i mullen se’n hundrade år
och mer -— men så här är det sägnen går.
Herr Nils han kunde och visste mest allt.
När han döpte, då hade han vattnet salt
för att skydda mot allsköns trolldom väl.
Vid en dödsbädd den sista timmen,
då såg herr Nils hvad som vänta’ en själ,
och på kyrkans vind såg han Grimmen,
i skapnad en lurfvig och gråsvart bock
med brinnande blickar och trenne horn.
När han kastade mullen på kistans lock,
såg han upp under handen mot kyrkans torn,
där själen som korp eller dufva tog fart
i flaxande slag att förlora sig snart
i himmelens fröjd eller helvetets ugn,
— och herr Nils stod och märkte det
alldeles lugn,
ty han visste det ständigt i förväg.
Han var så klok i smått som stort,
att, när bred han kom där i kyrkans port
och sakta skred fram på dess körväg,
då var där helt svart utaf kvinnor i flock,
som trängdes att skubba sig upp mot hans röck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
