Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS YNGRE FINSKA LITTERATUR.
I25
och vill kasta ner honom, och ett
fruktansvärdt slagsmål uppstår — allt ofvanpå
stenen naturligtvis: »som ett månghöfdadt,
mångfotadt vidunder tedde sig
brödraho-pen», det vrålade, tjöt, stönade, svängde
rundt omkring, vräkte sig från stenens ena
kant till den andra, tills tröttheten tog
öfverhand. Slutligen hitta de på att börja
skjuta på tjurarna — »här hjälper
ingenting, må svart blod bölja kring
djäfvuls-stenen» — och en hemsk massaker
uppstår, som slutar med att odjuren äro
nedgjorda och bröderna sofva midt bland sina
offer som segrare på ett blodigt slagfält.
Det är, som häraf nogsamt framgår, en
högst egendomlig bok, denna historia om
de sju bröderna, och jag känner knappast
någonting i litteraturen, som den kunde
jämföras med. I den utomordentligt
öfvertygande karakteristiken af brödernas olika
individualiteter närmar sig Kivi de största
psykologer bland diktare, i den lössläppta,
stundom vådligt burleska humorn når han
nästan i jämnhöjd med Rabelais och
Fi-schart. Formen är för öfrigt alldeles
vidunderlig. Dess bredd tyckes icke känna
några gränser men blir ändå ej tröttande
på grund af detaljernas kärnursprungliga
friskhét. Stilen är någonting alldeles
egenartadt: den har i fyndighet och dramatiskt
lif — större delen af romanen är
dialogi-serad — stundom shakespereska ansatser;
den slösar med öfverdrifna, målande
attribut, hvilka småningom bli stående epitet
som i de gamla epopeerna; den är starkt
patetisk, och för att nå en ännu högre flykt,
använder den flitigt nationaldiktens
musikaliska element, stafrimmet, äfvensom högst
öfverraskande inversioner. Allt under det
själfva innehållet kan vara urrealistiskt och
dialogens beståndsdelar gå naturen så rakt
in på lifvet som möjligt — hvilket
minsann i fråga om tavastländskt bondspråk
icke vill säga så litet. Och i andra
afseenden liknande motsägelser. En fantasi,
som finner upp de otroligaste situationer
och inflickar i skildringen drömmar, syner
och sagor ur en fatabur, som synes
outtömlig, — och på samma gång en nykter
återhållsamhet och realism i utförandet af
dessa vilda konceptioner. En fullkomligt
konstlös komposition, som tillåter dylika
episoder i oändlighet och som likafullt vet
sitt mål och med orubblig säkerhet steg
för steg leder dit.
Kivis märkvärdiga gestaltningskraft, hans
otroliga fantasi och beundransvärda förmåga
att aflyssna folket de finaste nyanser i dess
känsla och dess språk —- allt detta skulle,
ansadt och utveckladt, ha kunnat gifva
honom en plats i världslitteraturen. Ett oblidt
öde bröt hans bana i förtid, samma öde,
som kort förut ryckt Daniel Hjorts skald
från vår svenska litteraturs förhoppningar.
Å Lappviks dårhus bodde de en tid vägg
om vägg.
Den folklitteratur, som följde närmast
på Kivi, efterbildar honom visserligen icke
direkt, men för dess sätt att skildra folket
har han brutit och visat en ny väg.
Bönderna i denna litteratur äga, likasom hos
honom, ingenting gemensamt med
»by-historiernas» operettbönder, ej heller bära
de något spår af den polityr och
idealisering, som också i utlandets bästa
allmogeskildringar vill vidlåda folket. De
framställas med osminkad sanning sådana de
äro: trasiga och fula, tröga att få i rörelse
men lätt frestade, tåliga i arbetet men vilda
i sin vrede, oslitligt sega och ihärdiga,
godmodigt naiva och nästan fatalistiskt
gud-fruktiga. Jag har redan antydt en mäktig
faktor, som upprätthållit detta realistiska
grunddrag, den att folknovellistiken funnit
så många odlare bland folkets egna män.
Men äfven författare med högre
konstnärlig bildning och vidare vyer hafva insett,
att Kivi här var ett bättre mönster än det
utlandet hade att bjuda.
Denna starka vittra produktion inom
den lägre klassen är vår litteraturs
egendomligaste företeelse — en företeelse, som
för öfrigt står ensam i litteraturens hela
historia och som ger ett oanadt bevis på
en lifskraftig vitter begåfning hos vårt folk.
Den har skapat en intressant hybrid
litteraturform, ett mellanting mellan naiv
folkdiktning och medveten konstdiktning, som
utan att äga den förras friska poesi dock
är ärlig och naturtrogen som den, och som
utan att ens närma sig den senares
tekniska öfverlägsenhet dock af den lärt
åtminstone något i stil och komposition. Dess
utöfvare tillhöra alla nyanser af allmogen:
klockare, landtbrukare, ambulatoriske
skollärare, rusthållare, ända ner till torpare och
drängar. Sitt förnämsta värde har den just
genom skildringens naturliga realism: ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
