Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 28 WERNER SÖDERHJELM.
Kauppis Heikki. Teckning för »Ord och bild» af
Eero Järnefelt.
Vija (’Fia’), skildrar en allmogekvinnas lif,
från det hon är två år till hennes död i den
första barnsängen. Det är en enkel och
trohjärtad berättelse, som visserligen ofta
strandar på den vanliga klippan,
longörer-nas, men dock flyter framåt igen, styrd af
en genomgående handling och idé och med
en trogen framställning af folkets tänkesätt
och seder såsom lämplig ballast.
Kauppis-Heikkis senaste bok Kirottua työtä,
’Fördömdt arbete’, har egenskapen af en
objektiv, ytterst noggrann fotografi, verkar väl
genom frånvaron af tendens och fördjupar
sig som psykologisk teckning mer än något
annat af hans arbeten. Malila-husbonden,
har lärt sitt husfolk skrifva för att
därigenom öka gårdens anseende men ger på
samma gång drängen Aapeli — en
herrskapsdräng, som har eget brunlackeradt
skåp med sig — medel i hand att
underhålla en korrespondens med gårdens
stolthet och prydnad, den enda dottern, som
hittills ängsligt öfvervakats och t. o. m.
haft sin egen kammare för att ej fördärfvas
af pigornas prat. När det brottsliga
förhållandet mellan båda uppdagas, utslungar
fadern rasande förbannelser öfver
sträfvandet efter kunskaper, som blott göra
människorna slugare i bedrägeriets konst, ocli
mot dottern, som gjort hans eget arbete
till en förbannelse. Den ena förbannelsen
för med sig flera, och husbonden dör,
ruinerad af en oduglig måg, utan att ha sökt
orsaken till sina lidanden i annat än det
»fördömda arbetet». Äfven denna
berättelse rullar något ovigt fram öfver
episodernas knaggligheter, utan att väja för
någon stötesten, men den står högt genom
teckningen af husbondens person och genom
flera utomordentligt stämningsfulla
naturskildringar.
Bland många ännu onämda
folkskriftställare vill jag blott framhålla en,
pseudonymen Kyösti, hvars bok
Kruu-nun metsissä, ’I kronans skogar’, äfven på
sitt sätt skildrar kulturens vandring öfver
ödebygderna. Befolkningen i norra
Finland har tidigare haft sitt bästa förvärf
genom de vidsträckta skogarna, genom jakt,
tjärbränning, stockhuggning och flotning i
dem, tills ett strängt reglementeradt
forst-väsende gjort slut härpå. I ersättning har
den bjudits att bosätta sig som nybyggare
i kronans skogar, men, vana vid att ha friare
händer, hafva bönderna icke kunnat förlika
sig med den ängsliga vård, som ägnas
minsta buske i dessa hundramila skogar, och
deras försök att bygga kronotorp ha
därigenom försvårats. Denna kamp mellan ett
småaktigt system — representeradt af
odugliga och hjärtlösa tjänstemän -—• och det
resurslösa folket, har Kyösti skildrat med
en indignerad kraft och med en ovanlig
helhet i sin komposition. Afslutningen, där
torparfamiljen släpar sina saker till
Amerikaångaren, medan herrarne festa vid
Uleå-borgsbanans invigning, är af stark och
slående effekt.
En afart af dessa allmogeförfattare skulle
jag vara böjd att kalla en grupp yngre män
— studenter, landsortspublicister o. dyl. —
hvilka, påtagligen impulserade af dem,
frambragt några folklifsskildringar, hvar från
sin ort. Deras talang är ofta mycket
rudimentär, och de sakna allmogemännens
»Füh-lung» med folkets förhållanden, hvarför
deras alster mestadels blifva kyliga referat
af hvad de själfva sett eller tvungit fram
ur en mager fantasi. Ett undantag gör
Teuvo Pakkala, hvars bok Oulua
souta-massa, ’På rodd utför Uleå älf, har till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
